Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett rätt tunt häfte. Många är vi inte som försörjer oss på att vara fria
skribenter.
I samband med debatterna 1980 menade professor Sven-Eric
Liedman att jag, och andra som jag, var påfåglar och borgerligt romantiska
individualister. Själv tillhörde han den i sin långa marsch genom
institutionerna lugnt framtraskande skaran beskedliga och grå
marxister. Och det var fint att vara.
Nåja, ett av skälen till att jag en gång valde att vara skriftställare och
sedan också föredrog att ta beteckningen var att jag läst vad Karl
Marx skrev i Rheinische Zeitung 1842.
Skriftställaren liksom skräddaren lever på att sälja sitt arbete. Men
där upphör likheten. Orden är självändamål. Skriftställaren har, som
den religiöst troende uttrycker saken, att lyda Gud mer än människor.
Skräddaren har att följa mönstret och beställningen. Det är hans
yrkesstolthet. Men gör skriftställaren det är han föraktlig.
Om Marx varit klok och beskedlig som professor Liedman hade han
inte behövt dö som påfågel och flykting i London utan kunnat bäras
till en hedrad grift som verklig preussisk professor i Berlin.
Jag har ofta svårt att förstå mina motståndare i debatten. Inte för att
de är av annan mening. Gellerfelt är av annan mening när det gäller
Nordahl Grieg och trettiotalet. Jag anser han har fel. Vi argumenterar.
I bästa fall flyttar detta fram frågan.
Men jag kan inte förstå vad det var för mening med Per Wästbergs
underliga manövrer mot mig när det gällde dödsdomen över Vidkun
Quisling. En stor grupp läsare kom att bibringas uppfattningen att jag
var en varm anhängare av dödsstraff. Vad vann han på det? Så
småningom kunde jag genom att resonera på olika håll få en hel del
läsare att tänka igenom frågorna i detalj och komma fram till att det
var fel att utan större diskussion avskaffa 1964 års lag om dödsstraff i
vissa fall då riket är i krig. Men det kan ju inte ha varit Per Wästbergs
avsikt.
Inte heller förstår jag avsikten med att under Faurissondebatten
pådyvla mig åsikten att Hitlertyskland inte begått folkmord. Vem
tjänade på det?
Det finns en amerikansk regel för hur sådana kampanjer skall
skötas:
— Make it stick!
Se till att det fastnar! Men det gick ju inte i detta fall. Jag är inte
okänd. Det jag skrivit finns i biblioteken. I flera decennier skrev jag
om dessa folkmord. Också 1981 skrev jag naturligtvis om dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
