Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sätta in Iran i ett större sammanhang. De arkebuseringar som
förekommer i Iran är varken olagliga eller utomlagliga. De är lagliga inom
ett annat system. Avrättningen av Bhutto betraktas däremot såväl i
Iran som i Pakistan av mycket stora grupper som olaglig och
utomlag-lig trots att den formellt följde ”västliga” lagregler. Detta
sammanhang måste till om inte nyhetstelegram och nyhetsbilder skall förvirra.
Man kan mycket väl ställa frågan om inte stora grupper i Ukraina
hyllade de tyska trupperna vid deras inmarsch 1941 utan att vara
”fascistisk rövslickare”; frågan om vem som åt upp Lumumbas lever
utan att vara ”anti-afrikansk”; frågan om huruvida Code Napoléon
någonsin trängde ut den kampucheanska rätt som föreskrev att hela
förrädarens familj sonade förrädarens brott utan att vara
pro-viet-names. Men man har att göra det i sammanhang och om man tar upp
folkmordsfrågor bör man utvärdera informationen grundligt.
Vittnesmål är svåra saker.
Jag skildrade det samhälle som byggdes upp ur eländet och krigen.
Det var ramen och sammanhanget. Om Bjelfvenstam/Eriksson ställt
sin uppgift tydligt så hade de insett att de befann sig i den svåra
situationen att skildra Stalins trettiotal i Sovjet genom vittnesmål från
ukrainska nationalister i Wehrmachts närhet. Det är en svår uppgift.
Den klarar man inte bara med att sticka fram en mikrofon och ”fråga
folket”.
Detta är alltså vårt arbetes svårighet.
Till det jag själv grubblat mycket på är frågan hur jag, om jag varit
femton-tjugo år äldre men för övrigt haft samma allmänna inställning,
skulle skildrat ”Quit India”-kampanjen och den stora
massut-svältningen av Bengalen. Vem blir imperialist och vem blir
frihetshjälte när japanerna står vid Indiens portar? Och Bengalens
hungermiljoner och massdöden; visst var propagandan från Tokyo och Berlin
riktig ... det var britternas brott. Men var propagandan från Tokyo
och Berlin riktig för det? Jag vet inte hur jag skulle gjort. Men jag tror
jag hade försökt skildra helheten så korrekt och strukturerat som jag
kunnat.
Om det vore så lätt som valet mellan sanning och rövslickeri vore
det inte svårt. Och om det bara gällde att skriva/filma/fotografera
”som det är” då hade vi levat i Edens lustgård innan ögonen öppnats.
Och där behövdes ingen journalist eller skribent.
För övrigt var det ett folkmord i Kampuchea 1970-1975. Det har
inletts ett nytt folkmord i Kampuchea som kan sluta med att
vietnameserna förintar Kampuchea som nation och folk. 1975-1978 rörde det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
