Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alla för oss väsentliga frågor - energifrågan, fondfrågan,
försvarsfrågan, utrikespolitiken — har placerats utanför den politiska debatten
och i stället har våra vanligaste yrkespolitiker sysslat med att koppla
tjuv- och rackarknep på varandra om vem som skall debattera med
vem och försöker sätta krokben för varandra om livskvalitet och
användning av kemikalier i skogar och trädgårdar.
Så har det låtit detta krisens 1979:
”Det finns en risk att vi i det moderna samhället skapat ett hårt och
krävande klimat mellan människor, som inte klarar av att bryta sin
isolering, som lever i ensamhet utan gemenskap. I det verkligt
solidariska samhället måste vi tänka även på dem. Ofta är det små
saker som behöver göras för att de skall finna större värde i
tillvaron. Vi kan finna lösningar med små medel.”
”Politikens vardagsfrågor rör mest materiella ting. Men det ställs
i dag också krav på Mivskvalitet’. I själva verket tror jag inget parti
med framgång kan möta 80-talet utan att ägna livskvaliteten samma
intresse som de mer traditionella frågorna. Livskvalitet får inte bara
bli ett vackert honnörsord!”
Jag föraktar personer som i sin strävan att få upp baken på en taburett
igen är beredda att tiga om vad de vet kommer att angå oss alla och i
stället trollar med truten kring mikrofonen om små nära ting och
själarnas nöd. Det är nämligen föraktligt att så göra en konst i
demokratin; att fisa oss i synen med andra ord.
Om det räcker med att förakta vore det inte så allvarligt. Rycka på
axlarna och gå vidare. Men att politikerna denna valrörelse valt att
tiga om de stora politiska frågorna och valt att i stället tala om
bekämpningsmedel och själsknip är oroväckande. De vet ju vad de
gör. På de stora frågorna kan de inte vinna röster. De har inga svar att
ge nämligen.
Det vi upplever är att ett helt system bryter samman. Det är inte
bara en ekonomisk kris; energikrisen, miljöförödelsen, den sociala
förruttnelsen med ett svällande parasitärt trasproletariat, den ständiga
upprustningen och det nya stora kriget som rycker allt närmare har
inte mot sig någon tydlig politisk verksam medvetenhet. Det jag just
nu påpekat brukar inte sägas. Särskilt sådana som kallar sig marxister
och socialister brukar tala som om trots allt framsteget var oundvikligt
och oupphörligt. Men så är det ju inte - annat än kanske på mycket
lång sikt sett. Historien är inte determinerad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
