Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
företrädare komma med genmäle. Ty vad han skrev i FiB/K nr 1 1981
var ämbetsmannaadvokatyr och inte resonemang:
”Med min personliga kännedom om Eyvind Johnson som 1941 gav
ut ’Grupp Krilon’ ...”
Det är brännvinsadvokatyr!
Jan Gehlin debuterade 1943. Det var en lovande debut. Han var de
åren själv väl medveten om den intellektuella antisemitismen, det
intellektuella medlöperiet. Innanför ämbetsmannarollen kan han
fortfarande minnas sådant som Hammenhögs antisemitroman från 1944.
Den om vilken Stig Ahlgren i Afton-Tidningen den 31/8 1944 skrev:
”Av alla försök att systematiskt misskreditera flyktingarna är
Hammenhögs det fulaste. Främlingshatet finns alltid latent. Det är inget
försvar att en och annan taveljude missbrukat sitt svenska värdfolk.
Den som spekulerar i misstro mot främmande raser och folkslag
behöver aldrig riskera att tala för döva öron.”
Det fanns en stor spännvidd i det omfattande svenska medlöperiet
från sådana som (den begåvade) Gustaf Ericsson över Böök, John
Landquist, Margit Söderholm och Hammenhög till den ångest och
tvekan som Margareta Zetterström kartlade i FiB/K nr 21/80 och 1/81
och som Artur Lundkvist beskrev i Stockholms-Tidningen våren
1961:
”För mig blev det en tid av inåtvändhet, isolering och förnekelse.
Jag såg idel förräderi och galenskap i detta nya krig, ett reaktionens
raseri, som jag blott ville ställa mig utanför, vända mig bort ifrån.
Även de förhoppningar som knöts till en seger över nazismen tycktes
mig falska och förrädiska: vad gott kunde komma av att kämpa för
något dåligt mot något ännu sämre? Denna pessimism visade sig
tyvärr bara alltför berättigad.” (Christoffersson/von Vegesack,
Perspektiv på 30-talet, Stockholm 1961, s 72)
I Folket i bild kommenterade Eyvind Johnson våren 1945:
”Någon iakttagare, som anser sig ha varit alldeles kall i skallen hela
tiden kan visserligen bestämt förklara att han aktade sig för fraserna
om frihet och motstånd och slå fast att det var tomma fraser. Men
närmare besett så visar det sig ofta att den mannen inte alls yttrade sig
förrän efter det bekanta vägskälet El Alamein: han låg och tryckte och
väntade tills risken blev mindre. Det andliga försvaret på dessa kanter
fanns inte; den andliga upprustningen (för att använda en av de feta
fraserna) representerades främst av ett par dussin publicister; resten
var mest väntans tystnad.”
Att Jan Gehlin som företrädare, i ämbetsmannarollen, nu i efter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
