Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frankrike. Hans argument var inte bara historiskt felaktiga
(fascisterna var många och kollaboratörerna fler) utan därtill klart rasistiska
och betydligt värre än något Faurisson sagt. För mig var hans yttrande
ännu ett bevis - om jag nu skulle behövt något mer - för att den som
försöker använda polis och lag och domstol mot ideologier drabbas
själv därav. Då han inte förmått argumentera tog rasistiska tankar
över i bakhuvudet på honom och lade ord på hans tunga. Jag vill ha
yttrandefrihet för mina motståndare för att bättre kunna bekämpa
dem.
Men det finns också ett annat argument. Det är inte säkert att
motståndare har fel. Inte i allt. Det är nödvändigt att ta tag i deras
argument för att se om de håller eller kan brytas ... och hur de bryts.
Inte heller är det så att motståndare får rätt för att de kan ha rätt i olika
delfrågor. Jag var mot Hitler under kriget ... men Goebbels hade i
stort sett rätt i sin propaganda rörande britterna i Indien; de polska
officerare som begravts i Katyn hade verkligen avrättats av ryssarna;
de allierade bombningarna mot tyska städer var militärt meningslös
terror mot civilbefolkningen och anfallet mot Norge förekom
britterna. Dock var de allierades krig mot Hitlers Tyskland ett rättfärdigt
krig.
Ännu för en månad sedan kunde jag enbart med argument som
dessa hävdat professor Faurissons yttrandefrihet. Det var också så jag
såg Chomskys handlande (se SvD 9-1-81). Sedan dess har jag läst in
mig på Faurissonaffären. Nu är jag därtill beredd att hålla med Noam
Chomsky och Jean-Gabriel Cohn-Bendit om att professor Faurisson i
det jag läst varken framstår som nynazist eller antisemit. På mig ger
han intryck av att vara en högerliberal anarkist; en forskartyp av
ovanlig envishet. Som sådan inte alltför olik docent Helmers i Lund
för övrigt.
Hans tes är - i korthet - att gaskamrarna icke är belagda; att
antalet offer var lägre än det brukar anges; att krigspropaganda från de
allierades sida vid krigsslutet ännu tas för historisk sanning; att
nazismens blodiga förtryck (som han alls inte förnekar) inte på ett
kvalitativt sätt skiljer sig från andra blodiga förtryck.
Det finns alltså två nödvändigheter:
Den första är att slå vakt om professor Faurissons yttrandefrihet
och hans akademiska frihet. Det är vi skyldiga att göra för vår egen
skull oavsett om vi anser honom vara nazist och antisemit eller inte.
Den andra är att se efter vad Faurisson verkligen skrivit och vad
som skrivits mot honom. Att alltså behandla fallet Faurisson på nor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
