Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rassinier var aktiv inom arbetarrörelsen. Han befann sig på
vänsterkanten. Kommunist 1922 vid sexton års ålder under inflytande från
Victor Serge uteslöts han 1932 och arbetade fackligt samman med
Rosmer, Monatte och Souvarine och gick in i socialistpartiet 1934.
Han var sekreterare i Belfortsektionen och aktiv pacifist. När de tyska
trupperna ockuperade norra Frankrike var han en av de första
motståndsmännen. Han var en av grundarna av ”Libération-Nord”. Han
arresterades av Gestapo 1943 och torterades svårt. Därefter
tillbringade han 19 månader i Buchenwald och Dora. Efter befrielsen var han
invalidiserad. Han dekorerades för sina krigsinsatser (men bar som
socialist aldrig dekorationer), återtog sitt arbete i socialistpartiet och
valdes som socialistisk deputerad till den andra konstituerande
församlingen.
Hemma i Belfort lade han inte band på sig. Han påpekade att han
aldrig i motståndsrörelsen sett skymten av de personligheter som nu
efter kriget talade i dess namn. Hans koncentrationslägerminnen är en
mörk läsning. SS lät fångarna vakta och förtrycka varandra.
Med sin andra bok på eget förlag Le mensonge d’Ulysse år 1950
blev han med ens totalt omöjlig. Han uteslöts ur socialistpartiet och
utsattes för en massiv presskampanj (av vad jag kan se mest av
skribenter som inte kan ha läst honom).
Hans teser är inte okända; också andra har fört fram dem. Men få
med sådan auktoritet. I korthet hävdar han att koncentrationslägren
var ett fasans universum; den tyska regeringen bar ansvaret för att ha
upprättat lägren men att dessa läger i princip inte skilde sig från andra
koncentrationsläger och brottsplatser han som socialist bekämpat.
Frankrike begick liknande brott i Algeriet och Indokina. 82% av de
intagna hade dukat under. De som reglerat detta döende och med hugg
och slag drivit fångarna och som angett och härskat över liv och död
var fångledningen. Lägrens ledande personligheter skyddade sig
själva på medfångarnas bekostnad. De svalt ihjäl dem genom att ta
deras ransoner, de dirigerade koncentrationslägertillvaron.
Nog har detta sagts. Det har också sagts från andra hållet (Daix t ex)
och då beskrivs denna situation som en nästan outhärdlig
nödvändighet. Det gällde att bevara de bästa.
Men Rassinier gick ett steg vidare. Han hävdade att
kommunistpartierna och fånglägerledningen sedan vid befrielsen tagit över alla
he-dersposter och talade i fångarnas namn. Han hävdade att det var för
att undgå frågan om hur denna ohyggliga mängd kadaver kommit till
stånd som man mytiserade hela detta koncentrationslägershelvete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
