Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I AB och Ny Dag skrevs då mycket om min råhet. Men jag hade ju
rätt. Vi hade inga speciella relationer med Vietnam. Vi har dem inte
med någon stat eller statsbildning. Då jag hävdade att Sovjet var det
största hotet mot världsfreden och den farligaste supermakten och då
Kina sagt detsamma skrev man att jag talade för Kina. Det var
nonsens. Om Kina i sitt eget intresse förändrar sin utrikespolitik
-t ex övertygas om att Väst inte förmår stå Sovjet emot och därför
genomför en rockad liknande den som Stalin gjorde 1939 (vilket ju är
helt tänkbart så som världen ser ut) - så skulle detta kunna öka risken
för vår existens. Om Kinas politik kom i konflikt med vår nationella
existens så vore den alltså mot våra intressen.
Det finns rationella skäl varför vi gav Vietnam stöd mot
supermakten USA och utsatte oss för visst politiskt obehag. Det funnes
rationella skäl varför vi skulle ge Afghanistan stöd mot supermakten
Sovjetunionen trots visst politiskt obehag (större än det vi fick för
Vietnam; Moskva är hänsynslösare i det internationella umgänget än
Washington). Det finns skäl varför vi bör rösta för Demokratiska
Kampuchea i FN. Det fanns skäl varför vi gav Finland stöd under
vinterkriget samtidigt som vi nekade de allierade rätt att undsätta
Finland tvärs över norra Sverige.
Vår utrikespolitik har till uppgift att söka säkra vår nationella
existens. Det är ingen lätt uppgift. Små stater lever farligt. Vi har valt att
inte göra det inom Atlantpakten. Ett nordiskt försvarsförbund hade
varit det bästa alternativet men alliansfriheten som syftar till
neutralitet i krigsfall är en politik om vilken vi är eniga. Detta innebär att
FN-stadgans ord om suveränitet och icke inblandning för oss är av
principiell betydelse. I stort sammanfaller våra intressen med övriga
alliansfria staters. När de principerna undergrävs då hotas också vår
existens.
Detta innebär också att det är i vårt eget nationella intresse vi inte
kan erkänna någon speciell rätt för Washington att ingripa i
Centralamerika eller för Moskva att ingripa i Östeuropa eller för Vietnam att
ingripa i Sydostasien. Det har inte med vederbörande regeringars
karaktär att göra.
Världens uppdelning i intressesfärer och den hemliga
supermakts-diplomati som gör denna uppdelning möjlig är nämligen ett direkt hot
mot också vår fortsatta existens. Det val vi tycks stå inför är valet
mellan ett nytt världskrig och ett nytt Jalta. Då det mesta talar för att
ett världskrig mellan supermakterna skulle kunna leda till undergång
för åtminstone de europeiska staterna söker båda supermakterna nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
