Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom fyra decennier senare fick de blodsmak i munnen. Detta
förklarar också den hänsynslöshet med vilken han angreps. Hut gick
hem.
Hans kritik av Ernst Ottwald var ohederlig. Medvetet så, Lukåcs
visste ju vad han skrev. Jag anser att den kritiken kom att bidra till
Ernst Ottwalds fysiska förintelse i Sovjetunionen.
Samtidigt är Lukåcs den som i Die Zerstörung der Vernunft på ett
lysande sätt gör upp med irrationalismen. Det finns inga ”oskyldiga”
världsåskådningar. Ställningstagandet för eller mot förnuftet blir
avgörande. Alltså gives ett samband mellan Kierkegaard och Rosenberg;
estetisk modernism och fascism. Samband innebär inte jämställande.
Men de befinner sig alla på andra sidan. Den boken har varit ett
bestämmande inflytande över mitt arbete sedan 1954. Det var i
konfrontationen med fascismen Lukåcs blev frigörande.
Gunnar Brandell menar att Lukåcs genom ett fromt bedrägeri
(realismens triumf) räddade både ”legitimisten” Balzac och
”furstetjänaren” Goethe undan politikerna över till dagens läsare i Östeuropa.
Vilket vore gott. Jag är inte överens.
Det fanns en kritik som också var spridd i Sovjetunionen efter
revolutionen vilken fördömde Goethe som furstetjänare och Balzac
som legitimist. Den kritiken kunde vara tolstojanskt färgad; den kunde
inspireras av borgerliga vänstermoralister som Upton Sinclair
(Gyllene länkar) eller den kunde vara revoluzzerradikal som futuristerna
(vilka uppträdde med samma slagord och samma revolutionära
pretentioner i det socialistiska Ryssland och det fascistiska Italien vid
samma tid). För att bekämpa den kritiken behövde en dåtida marxist
ingen ny teori. Ville han inte stödja sig på Marx och Engels direkt
kunde han ta nästa generations stora kritiker i den marxistiska
traditionen: Plechanov och Mehring och Blagojev ... för att nämna några.
Nu är Goethe och Balzac två stora klassiker. Men de är inte av
samma slag. Det är som med Pär Lagerkvist och Knut Hamsun. Eller
som med Thomas Mann och Louis-Ferdinand Céline. Goethe,
Lagerkvist och Mann tillhör familjen kan man säga. Man kan gräla på dem
men man hör ihop. Jag har skällt på Goethe naturligtvis. Drämt till
honom med Seume. Det är inte konstigare än när Martin Disteli och
Arnold Ruge på Goethes 74-årsdag skulle i Jéna ha ropat:
”Versmakaren Goethe, indifferentismens företrädare, må han
förgås!”
Senare gjorde ju Martin Disteli de finaste illustrationerna just till
Goethes Reineke Fuchs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
