Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
övriga Oslostaterna kunde inte stå som de sista tennsoldaterna kring
den kollektiva säkerheten.
Situationen i dag är annorlunda. Ännu är Förenta Nationerna både
representativt och besitter genom de alliansfria en viss styrka
gentemot supermakterna. Men Sverige intar inte någon principfast
ståndpunkt när det gäller försvaret av den nationella suveräniteten och
okränkbarheten. När det gäller Kampuchea svävar Sverige på målet.
Det är farligt. Det är mycket farligt.
Det är nämligen med den nationella suveränitetens princip som med
yttrandefriheten i en demokrati. Det är inte vilken stat det gäller eller
vad som sägs som står under debatt; det är principen som måste
försvaras.
Man kan fråga om detta innebär också ett försvar för Idi Amin.
Javisst. Principens okränkbarhet är ett skydd - om än bräckligt
-också för oss. Alla krig inleds med de mest övertygande motiveringar.
Sovjet ingrep mot vitfinnarnas grymhet i Finland 1939; Tyskland mot
polackernas grymma mördande. Och så vidare. (När det gäller Polen
var det också faktiskt så att det hade begåtts övergrepp med
stympning och grymhet av olika slag mot vissa tyskar i Polen.) Vi bör aldrig
vara med om att skapa prejudikat för vår egen undergång.
Allt talar för att de närmaste decennierna kommer att präglas av en
serie konflikter av vilka en hel del också leder till krig alldeles oavsett
supermakternas agerande. De kan gå in i dem och söka utnyttja dem
men de behöver inte ligga bakom dem till en början. Även den som
menar att nationell befrielse och social revolution är nödvändig bör ju
veta att detta inte ger fred. Vietnams angrepp på Kampuchea och
erövring av Laos återupprepar Bulgariens beteende efter Första
Bal-kankriget. Och nu som då går stormakterna in. Nu är det
Sovjetunionen som utnyttjar situationen för att skaffa sig baser i Sydostasien och
tränga fram mot Malackasundet.
I Tredje världen går den ekonomiska utvecklingen med rasande fart
samtidigt som massornas misär fördjupas. Indiens fattigbönder - de
många hundra miljonerna — sjunker allt djupare i ett land där
industrialiseringen skapar nya rikedomar och supermakterna tävlar om
inflytande. Situationen påminner om Mexikos under seklets första år.
Förändringen är oundviklig; den stora folkmajoriteten har att välja
mellan att gå under eller söka ta språnget från misär till fattigdom. I
Mexiko kostade det en miljon döda. Jag hoppas att bondemassornas
kamp för en dem nödvändig nydemokrati kan ske relativt fredligt och
med små offer i Indien och andra länder. Men jag tror det inte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
