Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett författarupprop om freden. Det var ett upprop som skulle hjälpa
Västtyskland ut ur Nato och skapa förutsättningar för ett enat Tyskland med
aktiv och lönsam avspänningspolitik österut. Nyckelmeningen i detta
upprop löd: Freden är det viktigaste av allt.
Förlagsdirektör Thomas von Vegesack fick av sina tyska kontakter i
uppdrag att skaffa internationellt kända namn i Sverige under detta
upprop. Han utnyttjade därvid P A Norstedt & Söners förlag. Två av förlagets
författare vägrade att skriva på. Utan att dock göra sak av det. Då
placerade Thomas von Vegesack nyheten i pressen att vi vägrat honom våra namn
mot nya kärnvapenraketer. Han suckade över oss inför svenska och
utländska förläggare, kritiker och författare. På det upphörde han att vara
min förläggare. Det går inte att på en gång försörja sig på avkastningen av
mitt arbete och baktala mig för att jag inte lyder order.
Britt Arenander - som själv var motståndare till uppropet - har påpekat
att diskussionen om fredsfrågan på Pennklubbens årsmöte 1981 inte blev
särskilt utförlig. Det är milt uttryckt. Den diskussionen säger en del om
svensk åsiktsorganisering.
Det upprop det gällde hävdade att vi stod inför ett omedelbart hot om
världsförintelse. Freden var det viktigaste av allt. Man skulle kunna tro att
den som var övertygad om detta skulle vara ivrig att lägga fram sina
argument. Icke! Peter Weiss och Agneta Pleijel argumenterade för uppropet.
Jag är inte överens med dem. Men de argumenterade. Några övriga
menade att det var rätt att skriva på ty man gjorde som man tyckte. Ytterligare
andra fascinerades av formfrågan: I vilken ordning bör en styrelse sprida
sådana upprop? Britt Arenander meddelade att hon var motståndare till
uppropet och jag förklarade varför jag fann uppropet felaktigt och farligt.
Men till sin majoritet satt denna församling av författare, förläggare och
kritiker tyst kurande bakom konjakskuporna. Nyss hade de satt sina namn
under ett upprop om att världsundergången var nära förestående och det
gällde att rädda mänskligheten, nu fann de att jag störde den trivsamma
aftonen med att tala om krig och annat elände och de längtade nachspiel och
debatt om nobelpriskandidater.
Nå, helt tysta satt de inte. När de tyckte jag angrep kompisen deras,
Thomas von Vegesack, trutade de med munnarna och buade fram över
konjaken. Jag såg på dem och tänkte på vad Noam Chomsky skrivit mig
om amerikanska intellektuella: I flock uppträder de som tioåriga
skolpojkar.
Just nu skriver de på märkliga fredsappeller. Nyss samlades de hos
Kongressen för kulturens frihet. 1943 upptäckte de att de innerst inne var
demokrater. 1938 hade de känt dunkla drifter i blodet och grubblat över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
