Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Vad vi har fått se av de yngres alster inger oss en allvarlig farhåga och
vi frågar oss: Hur står det till med nyrekryteringen av vår litteratur. Man
har rätt att ställa några blygsamma krav på förståelse för mystik och
levan-dets inneboende längtan.
— Jag vill ha något roligt att läsa i kväll.
Nåväl! Här lättläst. Här längtan. Här kärlek. Här hittas den/de rätta.
Här reses inte krav på kunskaper eller synvidd. Här leksaksberättelse. Här
kittlas fåfängenerver. Här figurer som nästan kunde vara levande.
Förhoppningar som infrias. Olyckor som visar sig vara lyckor. Till och
med mystik för de metafysikt läsande. Här ej arbetare, bonde eller
intellektuell. Här idel små människor. Inga svärord. Garanterat ofarlig läsning.
Barn som vuxna, Här figurer i medmänskligt beteende. Och det är en
vacker fras. Tänkvärd också. Ty lite själ och tankar förbehåller jag mig att
peta in även här.
Jan Myrdal
Ner ja
Maj 1957
Till det goda rusets försvar
När jag på sjuttiotalet skrev om alkohol och om hur jag såg vänner och
släktingar rasa utför och upplösas av sprit kom en delegation från RFHL.
De var uppförda över min moralism. Men vad jag framförallt inte kunde
få dem att förstå var att jag själv ju druckit och druckit lika mycket som
dessa vilka halkade iväg. Min oro - kalla den moralisk - bottnade i att jag
inte kunde se någon större skillnad på mig och på de vänner som hamnade i
rännstenen. Svinet som låg där och spydde var ju inte stort annorlunda än
jag själv. Men jag hamnade inte i rännstenen.
De som förföll, blev förtidspensionerade, gick kring fånigt flinande och
snoppade cigarrer med löständerna - utspottade och hållna som extra käft i
högerhanden - under fyllebrödernas skratt, de hade ju inte krångligare
barndom och uppväxt än jag själv. Jag kände ju dem sedan de var helt
unga.
Men jag förföll inte. Jag begagnade alkohol utan att min arbetskapacitet
minskade. Jag var inte ens måttlig. När det behövs super jag mig full för
att ta ett andligt lavemang. Men för det mesta tar jag bara en flaska vin till
maten: ”En måltid utan vin är som en dag utan sol”, som det stod längs de
stora vägarna i Frankrike på femtiotalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
