- Project Runeberg -  Skriftställning / 13. Den trettonde /
145

(1968) [MARC] Author: Jan Myrdal
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Till minnet av dr Knut Lindberg

Det är fyra år sedan nu och jag låg sjuk uppe i Falzabad. Gästhuset låg ute i
floden och Kocha fräste längs väggarna och spottade fradga över fönstren.
Det drog kallt från de höga bergen och soldaterna i vaktrummet bredvid
talade med låg stämma.

Knut Lindberg kom in. Gun hade köpt körsbär i bazaren och började
koka saft. Knut Lindberg packade klövjesadlarna. Han skulle ge sig iväg
tidigt nästa morgon. Han skulle upp till Koul-Chognan, den sjö som kallas
Chiva. Han satt på huk bredvid mig, det vita håret lyste i skymningen, han
höll upp ett provrör och sade:

— Vi måste spara rödspriten. Man kan tända med den här spriten. Den
duger inte åt mig längre. Att den luktar lite betyder ingenting. Han bjöd
mig på te och lade upp en rad vita piller på sovsäcken:

— Ta fyra stycken tre gånger om dagen så blir du bra. Det kvällades och
vi talade om livet och arbetet.

— Ja, sade han, det finns ju folk som gör vetenskap för pengarnas skull.
Men de gör inte vetenskap. Det som görs det måste göras för att man vet
att varje kunskap är viktig. Vi vet alltför lite. Varje steg som det mänskliga
vetandets gräns kan flyttas fram är en mänsklig seger.

Sedan log han lite urskuldande. Ty han brukade inte säga så mycket.
Han var sextiosju år.

En dag ute i öknen vid Andkhui sade han:

— Du dricker för mycket vatten. Det är bara vidskepelse att man
behöver dricka sig otörstig. Man måste befria sig från sådant. Man kan träna sig
att reglera kroppens vattenbehov.

I Maimaneh kom en stor amerikan fram till Knut Lindberg. Amerikanen
arbetade med luftkartläggning av Afghanistan. Knut Lindberg gav
kortfattade svar på franska när amerikanen talade med honom. Till slut frågade
amerikanen om Knut Lindberg inte kunde engelska. Han svarade:

— Min herre, jag var i Indien det år då Churchill fattat beslutet att
bengalerna måste svältas ihjäl av krigsstrategiska skäl. Jag var läkare. De dog.

Detta sade han på franska.

Vi talade om Nehru och Knut Lindberg sade:

— Jag träffade den unge Nehru tillsammans med sin berömde fader en
gång. Han var mycket idealistisk och tystlåten. Det sägs att han pratar mer
nu. Så har han också blivit äldre.

Knut Lindberg hade arbetat nitton år i Indien och man frågade honom
om han besökt Indien eller Pakistan efter befrielsen:

— Jag körde ner till Peshawar en gång men såg hotellet och truppför-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:20:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skrifts/13/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free