Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svara annat än att jag fatt upplagor och pengar och sådant de kallar
ära men inte vet om jag valde rätt. I och for sig finns det ju
ingenting jag anser att jag kan direkt peka på och säga: Se här!
Utan mitt arbete hade detta inte kunnat sägas, skrivas eller göras.
Kunde jag ur nutiden ta fram den officiella konstnärlighetens
kritiska produkter; sådant som BLM eller DN:s kultursida och
lägga fram dem mellan dåtidens ölglas eller öppna de dåtida
kakelugnsluckorna som ett tittskåp och se in i de gängse nutida
utställningarna och hämta fram nutidens kulturrådsfinansierade litteratur
ur mörkret då skulle Gustaf sagt att det tycktes honom som om det
negativa urvalet fortsatte. Fyrtio år till — från 1949 — i det
sällskapet vore helvetet. Jag borde ångra mig i tid och använda dagarna
till annat. An — jag skulle ju fylla 22 — var det inte för sent.
Men den tankeleken lekte jag nog redan då. Redan då var det
tydligt att konstnärerna, författarna — kulturarbetarna som de kom
att etiketteras femton år senare — var alltmer av en restgrupp. Det
kunde jag märka på intagningarna till Konsthögskolan. Färre från
socialgrupp III, farre från landet. Fler knepigt konstnärliga. Inte
undra på att kulturpolitiken framåt sextiotalet blev nödtorftigt
maskerad socialvård.
Men menade alltså att det dock kunde finnas en meningsfullhet i
att använda dagarna till att skriva. Och nu har det gått snart fyrtio
år. Fy fan!
Nej, jag är inte dum nog att ta vare sig kritik eller framgång på
allvar. Naturligtvis kan jag bli glad över vad som ibland skrivs och
arg andra gånger. Men jag har ju ända sedan läsandet öppnade
världen för mig vetat hur sådant går till. ”Rapport från kinesisk by”
var ett bra arbete. Jag minns hur jag gick längs floden däruppe i Liu
Lin och diskuterade uppläggningen med Gun. Jag lade medvetet
upp texten som en report för att tydliggöra ett stort historiskt
skeende för läsarna. Det oändligt lilla inskrivs i det oändligt stora
för att ge måttgubbar och identifikationsmöjlighet i världshistorien.
Så sade jag då. Det arbetet kommer att stå sig långt efter det jag är
död, vara nödvändig läsning från sin tid. Men den boken blev en
världsframgång för att den stämde in med Kennedypolitiken i USA
och de Gaulles politik i Frankrike. Med en liten tidsmässig
förskjutning hade den haft bara någon procent av sin upplaga och aldrig
fatt ett ord annat än i små vänstertidskrifter. Men den hade varit ett
lika bra arbete och jag hade vetat det. Lustigt med den boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
