Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
överlevandets skull. Men det sätt på vilket denna
socialdemokratiska anpasslingsgrupp argumenterar är farligt.
Under det förra kriget var det nödvändigt för Sveriges
överlevnads skull att föra en försiktig politik. Om det var vi överens. Också
vi som var motståndare till regeringens anpasslingspolitik. Men då
visade det sig att en grupp inom regeringen var beredd att göra
sådana eftergifter att Sverige höll på att glida in under
Hitlertysk-land som icke-krigförande. Det krävdes hård kamp att hålla
anpass-lingarna i regeringen stången. Då förespråkade också vissa ledande
socialdemokratiska och borgerliga politiker inte bara en nödvändig
försiktig politik; de anpassade sig till det nya Europa som Allan
Vougt. De visade sig beredda att falla undan och vi var då
övertygade om att de om Hitlertyskland angrep oss skulle gå den väg som
franska socialister av Déats typ då vandrade. Jag har aldrig funnit
orsak att ändra min dåtida bedömning av dessa politiker.
Denna falang i politisk debatt uttrycker nu som 1942 stämningar
och förhoppningar hos den stora grupp arbetarrörelseidkare och
byråkrater av ny typ som vill överleva en ockupation på danskt sätt.
Eventuellt till och med klara sig så som den svenska överklassen och
de svenska ämbetsmännen klarade sig och sina positioner i Finland
när det blev ryskt storhertigdöme.
Detta är den politiska kärnan i den fredsrörelse som framträder
som kyrklig fredsgudsfruktan och kvinnlig känslofredlighet och
skolbarn för fred och som sjunger med änglarna och som är
kulturell och statsfinansierat folkhemsrevolutionär på Hermanssons sätt.
Gentemot denna ockupationsvänsterns och känsloflummets
fredsrörelse är det nödvändigt att föra en iskallt realistisk diskussion
om fred och krig och säkerhet. I denna diskussion ingår också att
överväga möjligheten av en nödvändig låg profil. Men då en som
väljs medvetet och överlagt. En som grundas på ett folkligt
medvetande om möjligheter och risker.
Det är därför oroande när politiska grupperingar på
vänsterkanten — som Gnistan i Sverige — väljer att inte ta konfrontation med
fredsrörelsen utan söka vinna den inifrån. Det tyder på samma
oförmåga att ta strid för principerna som när de inte ville kalla en
spade för spade och Sovjetunionen en fascistisk stat och Sukp ett
fascistiskt parti.
Ett sådant försök att arbeta inifrån i fredsrörelsen innebär att
man avhänder sig möjligheten att analysera såväl den svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
