Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— arbetarklassen måste slå sig fri för ”de andras” skull. Ryssen i
Leningrad förblir träl så länge den ryska imperialismen härskar
över de förtryckta folken. Bilarbetaren i Detroit förblir oförmögen
underklass så länge den amerikanska imperialismen förmår
genomföra sina krig genom ombud runtom i världen. Men befria sig
kan de endast själva!
Dock för att befria sig måste arbetarklassen organisera sig för
kampen om makten. Gör den inte det — eller om dess
organisationer förblir vad de är i dag (löntagarfonder, folkhem, frid på jorden
och människorna en god vilja) — då följer oundvikligen kris på kris.
Folket blir allt mer försumbart; arbetskraft blott och folkmaterial.
Även krigen fortsätter. Det blir också nya europeiska krig. Inte
världsförintelse men krig som Första världskriget och Andra
världskriget. Lönsamma krig med något sextiotal eller hundratal miljoner
ofTer. Ur den nya eldstormen över Hamburg växer framtida
Wirt-schaftswunder liksom ur den nya svampen över Hiroshima växer en
ny rasande snabb kapitalistisk utveckling. Krig föder framsteg i
imperialismens epok. För kapitalet. Dock inte för folken.
Men det räcker inte med denna revolution. Erfarenheterna från
århundraden av borgerliga revolutioner och snart ett århundrade
av socialistiska revolutioner visar att ur den organisation som utgör
revolutionens ledning växer oundvikligen i den efter revolutionen
nödvändiga nya statsapparaten en ny härskande och utsugande
klass fram om inte nya politiska revolutioner underifrån ständigt
kastar dessa sig till härskande klass omvandlande kadrer ur sadeln
hela den tid en statsmakt fortfarande behövs — och alltså genom en
rad politiska revolutioner i det socialistiska samhället banar väg för
statens (och därmed för övrigt också såväl demokratins som
diktaturens) förintande i det klasslösa samhället.
Den socialistiska revolutionen är alltså inte den sista — som det
heter i Internationalen: Sista striden det är! Men den är
förhistoriens sista strid. Därefter börjar de historiska och medvetna
striderna!
Också det perspektivet är nödvändigt. Inte blott Marx och Lenin
alltså utan även Mao!
(FiB/K 14/83)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
