Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade jag den inte. Just då var jag också i en svacka. Stängd och
portad. Utan inkomster. Levde på utländska royalties. Vi samlade
in pengar men fick bara lite mer än en halv miljon. Fast redan det
var en förmögenhet på den tiden. Vid det laget började
etablisse-mentet dra öronen åt sig och fast jag själv hade pengarna i
plånboken vägrade bankerna ha Folket i Bild/Kulturfront som kund. Vi
fick inte öppna något konto. Först när jag skrev till Tore Browaldh
— som jag ju kände sedan ungdomen då också han samlat blues på
stenkakor — blev det möjligt sätta pengarna på bank. Sedan höll vi
stämma, ordnade stadgar och satte igång.
Nycop menade att om vi inte fick 30 000 prenumeranter med en
gång borde vi omedelbart lägga ned. Det fick vi inte. Men vi
lyssnade inte på hans råd och lade inte ned.
Man trodde jag ville ha makt — i Expressen skrev man det — och
tänkte klänga mig fast som grundare och ordförande och driva
tidningen enväldigt. Men det ville jag inte alls. Jag ville bara se till
att det inte blev vare sig någon chef eller någon redaktionell
demokrati som styrde tidningen. Det skulle vara organisationsdemokrati
som i folkrörelsernas sunda barndom. Inte stormöten. Det skulle
vara representativitet och ansvar och frivilligt arbete. Naturligtvis
skulle det bli konflikter och motsättningar och gräl. Det hoppades
jag på och sökte medverka till. Parti är fria staters liv och en
organisation utan intriger och motsättningar är död. Demokratin
fungerar så länge man inte har ombudsmän och lojalitet. Det gällde
också att se till att de skrivande skulle kompensera de bristande
resurserna med att arbeta så ögonen blödde. Den första
besättningen skulle forma hela den kommande arbetsstilen, menade jag.
Så fort den grundritningen var klar och rätt folk anställts och
tidningen kommit igång hade jag gjort mitt och kunde avgå och
resa till Paris där Gun Kessle då hade atelje.
Nu har jag medarbetat i fjorton år och mer. Men utan avtal. Jag
vill vara fri. Och redaktionskommittén kan refusera vad jag skriver.
Det har hänt. Jag har då sannerligen inte varit överens. Det
refuserade har jag tryckt på annat håll. Men är man fri så är man fri från
båda håll.
Sedan jag första gången lämnade ledningen våren 1972 har jag i
omgångar gjort repövning i arbetet precis som Anders Ehnmark,
Jan Guillou, Carl Henrik Svenstedt och alla de andra. Man sitter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
