Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tillrättalagd för fransk smak? Då hade det varit mycket
annat som bort ändras och rensas först. Men just den egna
anfadern, betjänten Norling, visar vilken annorlunda betjänt
Jean är. Han talar franska. Inte för att han var domestik utan
därför att han arbetat på hotell; varit sommelier i Luzem.
Och det är sannerligen inte fy skam. Han kan sitt vin. Han
kan sin franska. Han är redan ett par trappsteg över betjänten
Norling. Värdshusvärd? Kanske rumänsk greve om han
gitter slösa pengar på sådant. Sonen säkerligen ämbetsman. Jean
befinner sig mitt i klassresan. (Kanske roade det därtill
Strindberg att leka med Johan/Jean.)
Jean är typisk. Typisk för det svenska
adertonhundraåttio-talets nya svenska bourgeoisie. Sådana var de ju. Ur
fattig-bondelandet har de klöst och klättrat sig upp och nu satt de i
de guldglittrande teatersalongema som herrskap. Men dessa
svenska nya borgare som kommit fram under Grundertiden
hade alla haft skit under naglarna och var präglade av samma
blandning av arriverad fräckhet och kryperi för makten som
Jean. De är starka, de har råheten i sig (nog kunde de nacka
grönsiskor om så behövdes) och redingoten på sig men hela
tiden med den första generationens osäkerhet innerst inne i
ögonen. Det var den figuren de inte ville se framför sig. På
kontinenten, redan nere i Danmark, var borgerskapet någon
eller några anor äldre; de var som Jeans son kronofogden
eller hans sonson professorn. Där var klassresan över. Men i
det svenska åttiotalet fanns ännu bland dem rädslan för att
biljetten skulle visa sig ogiltig.
Det kunde gå dem som det i Tornedalcn gått för Ranskan
Jussi. Honom skulle modem lyfta ur pörtet och fattigdomen
till stora världen med en enkel formel. Läst romaner hade
hon. Så lät hon prästen döpa sonen till Jean. Det skulle ge
honom en start i livet. En biljett till framtiden. Men det blev
inte så. Han blev i bygden blott kallad Ranskan Jussi.
Franska Jussi.
Att se Strindbergs Jean på scenen var för den nuvarande
svenska borgerlighetens farfarsfarsgencralion att få byxoma
neddragna så de skitiga kalsongerna syntes; som att få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
