Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dödsruna 1990
Ivar Lo-Johansson
En gammal man, en åttionioårig författare, har förts till
sjukhus och avlidit. Denne döde var en människa några bland
oss kände. En del kände honom väl, var nära vänner; andra
kände honom blott ganska väl. Själv tilllhörde jag aldrig hans
närmaste personliga umgänge även om vi känt varandra i
trettio år, träffades ibland, bytte böcker och skrev några rader
till varandra ibland. Jag skulle skrivit till honom i veckan.
Nu blir det inte av. Och jag sörjer denne Ivar Lo-Johansson
som jag sörjer de många andra jag en gång känt. Men han är
inte död och borta annat än blott som person, individ.
För hundratusentals, ja, miljoner människor finns en
annan Ivar Lo-Johansson, en verklig Ivar Lo. Den skrivande.
Den de läste och läser. Denne verklige, den ende bestående
och betydelsefulle Ivar Lo-Johansson, är lika litet död som
de andra vilka står bredvid honom där framför mig. Jag kan
ta fram Balzac eller Zola; Martin Koch, Olaus Petri eller
Maxim Gorkij ur hyllan. Inte är de döda. Inte så länge de
har läsare. Ivar Lo-Johansson lever där i det enda liv som är
en författare verkligt. I orden.
Denne levande Ivar Lo-Johansson är en mycket stor del
av den svenska nittonhundratalslitteraturen. Hans ord är med
och skriver oss vårt medvetande om hur det Sverige vi lever
i blivit till.
Han var en gammal man när han dog och döden var
därför inte oväntad men han skulle just till att skriva vidare när
hans liv tog slut. Det bör vi sörja på allvar; det som nu blev
oskrivet.
Läsare hade han haft i sextio år. Han hade varit folks
talesman. Först omstridd även inom den arbetarrörelse han stod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
