Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställningstagande också det.
Därmed över till Bengt Nerman som skrivit långa och allvarliga
artiklar, den senaste jag läst hette ”OM SPRÅKETS BRUK” och
stod i DN 4 januari 1968. Bengt Nerman talar om sig själv som
”diktare”. ”Kruxet är väl att jag skriver som diktare.” Det är
inte många svenska författare som gjort det. Och det har sin
förklaring. Ordet har visserligen fornsvensk anknytning men det
försvann ur språket och kom tillbaka först genom den tyska
romantiken med sin mycket speciella syn på ”diktarens” roll. Det är
ett mycket värdeladdat ord.
Den som skriver om sig själv att han är ”diktare”, han säger
inte detsamma som den som skriver att han är ”lyriker”. Bengt
Nermans syn på sig själv är avslöjande. (I artikeln står Edith
Södergran och han själv som ”diktare” mot ”den representative
unge svenske författaren” Sven Delblanc. Bengt Nermans
tolkning av Edith Södergran är grund. Om man skall ställa upp något
slags rangrulla för svenska författare, då kommer inte Edith
Södergran och Bengt Nerman i täten bland ”diktarna” och Sven
Delblanc i trossen bland, ”författarna”. Men det beror inte på att
Edith Södergran inte skulle var värd en tätposition — utan på att
Bengt Nermans, till skillnad från Sven Delblancs, produktion inte
är övertygande nog. De problemen diskuterar jag gärna en
annan gång.)
Bengt Nerman skriver: ”En rad av de motsatspar i vilka den
offentliga debatten bedrivs är abstraktioner som fungerar som
begränsningar och skydd. Mekaniska motsatser som ... är du
borgerlig eller är du för folket och arbetarklassen? är alla uttryck för
ett avstånd till den verklighet vi lever i. De delar upp tillvaron
i alternativ som är tankeschabloner ... I det ögonblick man
verkligen deltar i livet på samma villkor som alla andra upplöser sig
emellertid motsatserna.” Detta är inget opolitiskt uttalande; det
är politiskt, det är borgerligt, eller för att vara konkret;
kälkborgerligt. Ty det kan sägas — och det sägs — att klasser icke
existerar, alltså ej heller klasskamp. Det är en politisk
diskussion och för att bli meningsfull kan den blott föras utgående från
”det verkliga livet”. Men Bengt Nerman gör inte så. Han hymlar
med orden och säger att hans konkreta politiska ställningstagande
i en politisk konflikt är opolitiskt: är att skriva som ”diktare”.
Tekniken är densamma som radiokommentatorns i morgonekot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
