Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om man fångar honom nära redet. Han spottar och fräser, vänder
och vrider och slingrar och försöker hela tiden hugga efter handen,
ögonvitorna blir rödstrimmiga och han pissar utan uppehåll och
släpper lös gul träck runtomkring. Man får akta sig för att ge efter
utan hålla ett stadigt tag i nacken på honom till dess han sprattlat
av sig. Om man så behandlar honom med fasthet blir han snart
foglig och låter sig märkas.
Under det man håller tamgubben i nacken och ringmärker
honom kan man höra mor-i-busken och alla de små:
— Trygg» säger det därinne, tryggtrygg, tryggetrygg. Sedan
släpper man tamgubben och han pilar tillbaka in i busken bland
engångsglasen.
— Him him himmavid, säger han.
Gängse tamgubben är tillgiven. När man väl märkt honom
brukar han komma fram och bocka var gång man går förbi redet.
Själv brukar jag då ge honom en sockerbit. Inne i busken kan
man höra tamgummans lockrop:
— Gehit, gehit, gehit.
Gubben slukar sockerbiten så det knastrar mellan
hörntänderna, bockar och krumbuktar. Det värmer mig om hjärtat att se
hans tacksamhet.
Förr i världen brukade man hålla tamgubbar vid de stora
godsen här i Sörmland. De satt under bordet och man kastade åt
dem en brödkant ibland. Då kröp de fram på stora mattan och
ropade:
— Gud signe herrskapet!
Man kunde också hälla upp lite pilsner i hans ho, då ropade
han:
— Leve konungen och fosterlandet.
Ja, tamgubben är läraktig. På valmöten runt om i världen
brukar tamgubben få framträda. Han säger:
— Varför skola människor strida? Jag levde på potatisblast
när jag var ung. Jag lever fortfarande på potatisblast. Alla skall
alltid leva på potatisblast.
När han sagt sitt stoppas han i buren igen och om han fått
riktigt många applåder får han en hel potatis alldeles för sig själv.
Då gråter gubben av tacksamhet.
Det finns många rörande berättelser om gängse tamgubbens
trofasthet. Själv hade jag en gång en tamgubbe som brukade häm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
