Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Du är fånig, säger jag.
— Du är dum, säger jag.
— Gå till Gun och be henne promenera.
Hela tiden ser hunden på mig. När jag höjer rösten suckar hon.
Jag känner mig matt. Har dåligt samvete. Utanför fönstret
plaskar blötsnön.
Katten kommer in. Han stryker mot benen mina. Han går till
hunden. Han slår med tassen mot hunden. Han hoppar upp och
drar i hundens öra. Hunden öppnar käften och tar kattens huvud i
gapet. Ruskar katten. Katten börjar kurra.
Nu ligger de båda i stolen. Katten har krupit in under fällen
och trycker sig intill hunden. Det är en stor och fet katt. Han
brukar bära råttor till hunden. Då är han stolt. Nu har hunden
slutat sucka. Hunden har vänt nacken mot mig. Hunden bryr sig
inte om mig. Hunden är med katt. Plötsligt är jag sårad. Jag går
fram till stolen. Katten tittar upp mot mig. Katten slutar kurra.
Båda djuren är tysta. Jag stoppar om dem. Det bökar under
fällen. Jag sätter mig vid skrivbordet.
Just som jag skriver detta går hunden. Hon ser inte ens på mig.
Katten hoppar upp på bordet. Han står på papperen.
— Flytta på dig, säger jag.
Katten hoppar ner i papperskorgen. Där ligger han. Där
prasslar det. Katten har polyper. Katten snarkar. Katten har somnat
i papperskorgen. Fortfarande faller blötsnö.
Ingen ger mig så dåligt samvete som min hund. Hustrur och
barn, vänner och bekanta; inför dem alla (och inför mig själv)
har jag kunnat förklara alla mina dåligheter. Men min hund bara
ser på mig.
Plötsligt minns jag min farmor. Jag bodde hos henne som liten.
Det var inte långt härifrån: Gesta gård, tolv kilometer västerut.
Jag satt i farfars rum. Han drack vermut. Farmor kom in. Såg
på honom. Suckade. Han blev arg.
Sedan under kriget tog hon hand om oss barn. Jag kom hem
klockan två om morgonen en vinternatt 1942. Då satt hon därnere
i fåtöljen. Såg på mig och suckade. Bara suckade. Sedan frågade
hon om jag läst mina läxor i alla fall. Det hade jag inte. Hon
suckade.
Nå, mina känslor för min döda farmor och min hund är nu
inte helt desamma. Jag anser inte att hunden är det bästa hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
