Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Intressantare än den bristande sanningsenligheten — som
torde betraktas som självklar i alla sådana dokument är det öppna
partitagandet. Det är än rakare uttryckt i avsnittet om
Indonesien:
”På Java hade japanerna uppmuntrat indonesernas krav på
självständighet. Vid kapitulationen satte sig extremistiska
element bland den indonesiska befolkningen i besittning av
japanernas vapen och vägrade därefter att förhandla med de
holländska myndigheterna. Ökande oroligheter tvungo den
brittiska överbefälhavaren i sydöstra Asien att sända trupper till
Java för att hålla extremisterna bland indoneserna under
kontroll.”
Detta klara svenska ställningstagande för kolonialistema och mot
de nationella befrielserörelsema var inte en taktisk och
diplomatisk fint för att undvika att störa Sveriges relationer med
Frankrike, Holland och Storbritannien.
Utrikesministerns redogörelse gjordes inte tillgänglig för de
främmande makternas representanter. Den var — helt i enlighet
med grundlagen — ett uttryck för hur regeringen såg på ”de
allmänna utrikespolitiska förhållanden som kunna för riket erhålla
betydelse”. Det var utrikesministern som undertecknat
redogörelsen. Vilka tjänstemän — i detta fall tjänstemän på
Försvarsstaben — som formulerat meningarna är utan betydelse om man
vill veta regeringens inställning. Den avgörs av signaturen. Sve
rige tog som stat klar ställning för kolonialismen.
Den dåvarande svenska regeringen ansåg inte ens att den na
tionella frigörelsekampen i de koloniala och avhängiga länderna
var av så stor betydelse att utrikesnämnden borde ordentligt
informeras. Den svenska regeringen tog ställning för kolonialismen
och vilseledde riksdagen, ty den var övertygad om att lag och
ordning skulle segra över extremisterna.
Svenska politiker har — rörande Vietnam — sagt att det inte
är opinionen i Sverige som fått regeringen att förändra
uppfattning; det är den ökande tillgången till information.
Om detta vore riktigt, då skulle det innebära att de svenska
regeringsmedlemmarna av år 1946 knappast varit läskunniga. Ty
vi som befann oss på vänsterkanten hade informationer. År 1946
på våren satt jag och översatte material om nationella befrielse-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
