Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Västgöten är stolt över sin historia och sin bygd som han anser
vara centrum. Han är stolt över gamla traditioner, som han
gärna vill bevara. Han är väl medveten om sin roll i historien,
och vill inte erkänna att Sverige grundats någon annan stans än
i Västergötland.” (Sven Axel Hallbäck s. 262.)
Denna historiemedvetna schackrar-ras kännetecknas också av en
verkligt svensk underdånighet inför rikets herrar:
”Numera jagas vartannat år. Jägarna är H.M. Konungens
personliga gäster, vanligen 18 herrar. Drevfolkets antal har
nedbringats betydligt, nu 80 numrerade drevkarlar jämte ett antal
kronojägare och ’spel’ (= homblåsare). Att deltaga i dessa
jakter som drevkarl är populärt och under de senaste jakterna
har frivilliga måst avvisas eller har flera personer gått ’på
samma nummer’.” (Georg Sparre s. 156.)
Intressant är att märka att de stammande engelska resenärerna
även i detta århundrade hjälper svenskarna att upptäcka sitt
lands unika skönhetsvärden:
”Underbart, fantastiskt. . . Den gråsprängde, gänglige
engelsmannen hade svårt att finna ord för alla sina sinnesintryck.
Morgonen var klar, Vänerns ljusblå vattenyta skimrade som
pärlemor i den svaga dyning åt norr. I öster reste sig Kinekulle
med silhuett som Vesuvius i mörkblått, och framför oss låg
Läckö som ett sagoslott, bländande vitt i morgonsolen. Ett par
fiskgjusar svävade över Stallviken. Engelsmannen var helt
betagen.” (Gösta Vogel-Rödin s. 294.)
Dock, det fosterländska hjärtat kan inte undvika att ställa sig
frågande:
”Vad fascinerar dagens rastlösa turist här? Anar han något
gammalsvenskt som för honom knyter samman trådarna med
det förflutna?” (Torvald Ekström s. 177.)
Men framsteget drabbar även vårt uråldriga Västergötland. Som
en av våra odödliga aderton så träffande och poetiskt uttrycker
det:
”En präktig väg förbinder nuförtiden Ulricehamn med
Falköping och Skövde. Den gamla vägen från Skövde genom svac-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
