Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
störtande och landets utdrivande i krig.
Enligt dåvarande strafflag var en sådan kupp att beteckna som
högförräderi. Men enligt 1948 års lag blev den dämpad till
uppror. Ty den kunde tänkas bli utförd ”av patriotiska motiv”. De
höga ämbetsmän som funderat på att utföra högförräderiet hade
klassbröder som på förekommen anledning fann förmildrande
omständigheter redan i förväg för en kommande kupp 1948.
Den patriotismen är inte patriotisk. Ty den står i strid med
folkets intressen. Avgörande för bedömningen blir inte att dessa
officerare diskuterade att använda våld mot landets lagliga
överhet. Avgörande blir att detta våld var riktat mot folkets intressen.
Nästa fall. Det förekom samma år andra diskussioner bland
andra grupper om att i en viss situation använda våld mot
överheten.
Dessa samtal fördes bland meniga och underbefäl i olika
förband. De som deltog var arbetare, tjänstemän, fackföreningsfolk,
folkskollärare och liknande. Dessa samtal var inte centralt
beordrade eller styrda. De uppstod spontant.
Danmark och Norge angreps av de tyska fascisterna. Höga
officerare och ämbetsmän svek, förrådde, saboterade. Frankrike föll
för de tyska fascisterna. Det var inte den franske soldaten som
svek, det var officerare, höga ämbetsmän och betrodda politiker.
De som talat högst om fosterlandet, de vågade inte dela ut
vapen till befolkningen i Paris. Hellre flydde de och gav sig till de
tyska fascisterna. Ty de tyska officerarna stod dem närmare än
det franska folket. De var rädda för folket. De litade på sina
klassbröder från Tyskland.
Det var i detta läge — och mot bakgrund av dessa
erfarenheter — som meniga och underbefäl på olika svenska förband
diskuterade vissa åtgärder i händelse av ett tyskt angrepp mot
Sverige.
Det fanns ett visst antal officerare, personer i befälsställning,
vilka av manskapet betraktades som opålitliga. De utgav sig för
att vara nationella, de talade om fosterlandet. Men deras
intressen sammanföll med Tysklands och deras fosterland var inte
samma som det arbetande svenska folkets.
I olika förband (speciellt under transporter) ordnades med
bevakning av ammunition och vapen på det att dessa officerare
inte skulle sabotera utrustningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
