Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var svårt för Aftonbladet att stå ensamt. Aftonbladet
vacklade. Och vid malmfältsstrejken föll den. Jag menade då att
tidningen skötte sig dåligt. Tidningen har sedan fått lida för detta.
Den vann inte ombudsmännens förtroende — men den förlorade
många läsares. Dock; låt oss vara ärliga mot våra läsare: det var
våldsamma diskussioner på tidningen under strejken!
Det var under denna strejk jag första gången hörde
buskpropa-gandan på tidningen att om journalisterna bråkade och krävde
medinflytande skulle LO lägga ned tidningen och alla anställda
skulle bli arbetslösa.
Senare på fackklubbens möte sades sådant som:
— Om vi kräver inflytande på tidningens policy kommer LO
att krossa oss med järnhand.
Vad som hade hänt var att orden blivit farliga. Missnöjet bland
tidningens verkliga ägare — medlemmarna — mot lönepolitik
och avtal hade vuxit så stark att Aftonbladet behövdes för dem.
Ty någon tidning måste framföra det stora missnöjet i rörelsens
breda lager. De anständiga A-presstidningama gör det inte. Vad
borgarpressen skriver kan aldrig riktigt vara ett uttryck för
LO-medlemmamas vilja. Men Aftonbladet ägdes av detta arbetande
och missnöjda folk. Alltså blev Aftonbladet farligt. För de lojala.
Därför ökade kritiken mot tidningen. Allt fler och fler
portföljbärare ville tysta den.
Vad har nu hänt?
Det som har hänt är inte att en LO-tjänsteman blivit placerad
som ansvarig utgivare. Det är blott ett symptom på det verkliga
skeendet. Ty saken är den att det som varit farligt med
Aftonbladet har varit att reportrar och journalister på denna tidning
vant sig vid att skriva sådana saker som ansetts olämpliga och
farliga. De har skrivit om ”vilda” (i högsta grad riktiga och rättvisa
dock) strejker, de har skrivit om insuttna kommunalpampar, de
har med andra ord varit journalister och inte ämbetsmän. Sådant
hotar samhällslugnet i en tid då konflikterna på arbetsmarknaden
tilltar och tilltar och misstron mot ledningens klokhet ökar och
ökar. Alltså skulle journalisterna knäckas.
Ty det hade inte varit den ringaste svårighet för Arne Geijer
att få in en ny administrativ chefredaktör om han brytt sig om att
följa avtalets bestämmelser och samrått. Jag upprepar:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
