Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konst). Dess verksamhet kunde inte förenas med den fackliga
byråkratins konstnärliga behov (hade denna byråkrati förmått så
hade den bestraffat ensemblen lika exemplariskt som den
bestraffade Kurt Salomonsson för ett decennium sedan). Dess
verksamhet kunde inte förenas med regeringens kulturintressen (att
efter fyrtio års regerande med människan i centrum få Volvos
arbetsförhållanden framvisade för offentligheten är ju mindre
behagligt).
När departementet skar ner realanslaget till riksteatern
genom att trots penningvärdeförsämringen icke höja det måste ju
någon verksamhet avskaffas. Denna verksamhet avskaffades. Och
det kan ju inte kallas censur. Ensemblen har ju sin frihet. Den
har frihet att gå ut på marknaden.
Men finns någon marknad? Kapitalismen har gjort kulturen
olönsam. Marknaden fungerar inte. Staten har ryckt in med
subsidier. Inte därför att denna stat älskar konsten utan därför att
denna stat — liksom varje stat — vet värdet av att hålla
tummen i ögat på konstnärerna. Subsidierna har blivit en
kulturpolitik.
Vad göra?
Den kapitalistiska kulturmarknaden fungerar inte. Den statliga
kulturpolitiken är ett kontrollsystem. De statliga subsidierna
verkar inte som stöd åt kulturen men som stöd åt den godkända
kulturen och som hinder för den politiskt olämpliga kulturen. När
ensemblen går ut på marknaden måste de ta upp konkurrensen
med de statligt subsidierade åsikterna. Det går inte.
Kulturpolitikerna kan vara lugna.
Eller kan de? De kan bara så länge vi tillåter dem. Och vi
låter dem vara nöjda blott så länge vi ser det hela som ett val
mellan två omöjligheter; lönsamhetsstyrd marknadskultur och
kul-turpolitisk statskultur. Om vi bygger upp organisationer utanför
kulturbyråkratins maktområde, då kan vi bilda publik och bli
garanter för den konst som kapital, byråkrati och samverkande
politiker nu söker avskaffa genom administrativa åtgärder.
Gäller detta bara teater?
Naturligtvis inte. Det gäller också film och tidskrifter. (Det är ett
tidens tecken att Svenska Akademien nu för första gången sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
