Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kant — vilande enbart på sin smala privata bas — för att visa
upp dess dolda undersida.
Det är inte nödvändigt att ljuga för att ställa frågan fel. Man
har försökt få mig att välja mellan att skriva 6 matsedlar i veckan
(6 gånger 18 rader) och få Ove sparkad utför trapporna eller
inskränka mig till 4 matsedlar i veckan (4 gånger 18 rader). Jag
har ingen aning om hur det kommer att gå. Jag vill varken det
ena eller det andra.
Den småborgerliga litteraturen vilar på felställda frågor. Den
figur jag visat upp — skribenten som ligger febrig i sin säng och
av arbetsgivaren tvingas väga kompisen (Ove) mot sin lön (de
3 083 i månaden) är en figur som kunde vara hämtad rakt ur
en av våra vanligaste romaner. Fakta är sanna men situationen
felaktig.
Mitt förhållande till mina ord går inte att tolka i ekonomiska
termer. Skrivmaskinen är ett försörjningsredskap men jag skriver
inte för att leva. Försörja mig kunde jag göra på andra sätt. Vore
orden en marknadsfråga (producera ord till försäljning på
kulturmarknaden), då skulle mina inkomster vara bra mycket större
utan att jag därför behövde bli privat tarvlig. Hantverket kan jag
och marknaden känner jag.
Mitt förhållande till mina ord går heller inte att tolka i
känslo-termer. Jag kan tycka bra om Ove, jag kan tycka illa om honom;
det ändrar inte ett kommatecken i mina texter. Jag har känt
Gunnar Fredriksson i flera år. Detta har inte påverkat vare sig
mitt handlande eller skrivande när det gäller frågan om
skribenternas roll i Aftonbladet.
Just därför att mitt skrivande inte är en privat fråga kan jag
mycket väl tänka mig situationer där det är nödvändigt att skriva
— handla — på ett sätt som upplevs som tarvligt, sårande eller
obehagligt (ibland används starkare ord än så) av personer som
har ett privat känsloförhållande till mig.
Det är viktigt för mig att mina ord når ut. I Aftonbladet har de
nått ut. Men — som den gamle alkoholisten sade — det finns ett
högsta pris också på konjak. Om situationen vrängs till så att mina
ord blir spaltfyllnad, då är tidningsskrivandet meningslöst. Ty då
används jag som ett litteraturens Keso. Ett bredvänligt pålägg.
Och låter jag mig användas så, då förråder jag läsarna.
Böckernas värld nr 3 1971
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
