Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
strid med väsentliga intressen. Många jurister är visserligen
reaktionära men samtidigt såpass tjurskalliga att de dömer efter
lagbokens ord. När vi på vänsterkanten i Sverige står inför rätta för
politiska brott söker vi också försvara oss med lagen som verktyg.
Ibland blir vi också frikända helt eller delvis. De politiska
processerna bevakas sällan av pressen; min rättegång bevakades inte och
att jag i vittnesförhöret med polisledningen kunde visa att
anklagelserna var felaktiga och då därför inte dömdes annat än för
”ohörsamhet mot polis” kom inte att refereras i någon tidning. Det
enda som kvarstår i folks medvetande är åklagarens stora skrik
om min brottslighet. Men dessa politiska processer har nu blivit
så många att vi börjat skola fram en hel grupp socialistiska
advokater som arbetar med lagen mot de härskande.
Radionämnden och liknande utomrättsliga organ är alltså mer
tjänliga instrument för den härskande klassens behov. De är icke
offentliga. Det finns ingen möjlighet att på allvar försvara sig.
Man kan inte överklaga. Konstruktionen är därtill så raffinerad
att den inte arbetar med påföljd utan med vad som närmast
kunde beskrivas som osmosis. (Föreställningen att detta innebär
att Radionämnden varken har makt eller inflytande är
intressant; dess försvarare brukar den gärna.)
Föreställningen att man med radionämndens hjälp kan skydda
yttrandefriheten är lika barock som föreställningen att
arierpara-graferna dock förde det goda med sig att antalet barn födda i
hem kännetecknade av kulturkonflikter bragtes ned. Den
tryckfrihet som så skyddas är lika lite värd som den hemfrid
arierpa-ragraferna gav barnen.
Olika politiker kräver att få censurera eller stoppa. Ibland slår
deras krav över i det barocka som när Torsten Nilsson —
Sveriges f. d. utrikesminister — gick till angrepp mot en discjockey på
nattradion för att denna sagt att det är bättre med kärlek än att
fälla almar.
Pjäsen om Norrbotten ger annars det mest lärorika materialet.
Där krävde landshövdingen att få censurera pjäsen. När teaterns
ansvariga satte hårt mot hårt tvangs landshövdingen dock falla
undan. Då ingrep politikerna och byråkraterna och beslöt att
pjäsen icke fick visas utanför Norrbottens gränser. När
skådespelarna då meddelade att de tänkte bryta mot beslutet och visa
pjäsen i Stockholm och på så sätt gick till direkt motangrepp —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
