Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riksrevisorernas uttalande har kritiserats. Men jag har inte sett
att någon tagit upp den principiella frågan att riksrevisorema
direkt talat om hur ”ersättningen till kulturarbetare” skall styras.
Bo Bennich-Björkmans fascinerande skrift ”Författaren i
ämbetet” avslutas med ett viktigt påpekande:
”Det lindebergska fallet kan antyda, hur man i ett politiskt
system för att spara pengar oavsiktligt ställde författaren i ett
ekonomiskt beroende av en rätt bred publik. Men därmed
kunde också fröet till ämbetsrollens upplösning vara sått. Fallet
antyder också en möjlig aspekt på framväxten av den mot
Styrelsen’ revolterande författaren, som blir lika vanlig under
1800- och 1900-talet som han är ovanlig under 1600-talet.
Ombytet av ideologisk attityd kan delvis betingas av ett skifte i
författarens produktionsvillkor.”
Att riksrevisorema inte önskar något nytt Lindebergfall är
självklart — annars vore de inte riksrevisorer — men man bör märka
att de vill omöjliggöra en ny Blanche. Riksrevisorema har funnit
att kulturarbetarnas ideologiska attityd är olämplig och de önskar
få den utbytt. Riksrevisorema visar också med
ämbetsmannamäs-sig klarhet på de medel med vilkas hjälp denna
medvetandeoperation kan utföras. En fastare styrning av ”stipendier,
belöningar och ersättningar”, kommer att medföra lämpliga
medvetandeförändringar hos mottagarna.
Riksrevisorema ser ljust på framtiden. Den rör sig i deras ögon
baklänges förbi Karl XIV Johan. Riksrevisorema vill inte spara
in stipendier. De vill gottgöra Karl XIV Johans försummelser.
Lindeberg skall inte behöva bli smädare; Lindeberg skall hållas
belåten. Men styrda skall ”stipendier, belöningar och
ersättningar” dock vara på det att kulturen inte blir ”utmanande” eller
”stötande”.
Varför skulle inte riksrevisorema se ljust på situationen?
Redan drar politiska personligheter sådana som Kaj Björk gränser
mellan riktiga och oriktiga författare; esteter som Lennart Holm
skyddar folket mot obehörig påverkan; ordkonstnärer som Erik
Höök utser lämpligt stipendiematerial.
Det ideologiska skov som riksrevisorema ger uttryck åt är dock
inte verkligt oroande. Ty Sverige är inte Sverige år 1820. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
