Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Endast sysslolöshet föder
svärmodets sånger,
visst har även jag grubblat i
tunga ord —
ty den hederliga
dagkarls-mödan sviker ibland —
och minns att vi alla gått i
många världsstäder
och rolöst räknat trottoarernas
kantstenar.
Vi gick mot seger 1943, 1944, 1945. Över hela Europa segrade
våra kamrater. Fascismen krossades. Folken befriade sig. Och de
fria fransmännen, partisanerna på Balkan, BOPA:s pansarbilar i
Köpenhamn var folket i vapen. Det skulle röjas, det skulle städas
upp; världen skulle bli ny. Dock — den revolutionära vågen slogs
tillbaka.
Den härskande klassen skyddar de sina. En uppgörelse med
värnemagarna i Danmark, samarbetsmännen i Frankrike,
anpass-lingama i Sverige, den sjätte kolonnen i Norge skulle inte kunna
genomföras utan att hela den härskande klassen skulle drabbas.
Därför ställde den sig då under US A-monopolens beskydd för att
få ekonomisk hjälp och makt att hålla folken nere. Så har skett
förr. Så kommer säkert att ske igen.
Den skaffade sig också den litteratur den behövde.
Vi hade vår litteratur. Våra författare som Scherfig och Kirk
gick ut i stora upplagor — fast de inte omnämndes i de
”anständiga” tidningarna. I våra boklådor köpte vi böcker från USA och
England, Frankrike och Australien. Böcker vilkas författare
heller aldrig omnämndes i den officiella pressen. (Kirk är en stor
författare, sägs det. Gott! Hur många av de borgerliga
litteraturhistorikerna har läst ”Djävelens Benge”?)
Det var en tulltjänsteman i Göteborg som lärde mig Hegel;
det var en arbetarhustru på Hisingen som läste mina manuskript
och som diskuterade den nordiska skönlitteraturen med mig. På
vindskupan på Albogatan diskuterade vi Brecht och Majakovskij.
Några gånger under femtitalet besökte jag Uppsala och Lund.
Det var ruggigt. Där var provins. Okunnighet. Ingenting hade de
läst, ingenting kunde de, världslitteraturen var dem en sal fylld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
