Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tet, då finge man beskriva Sandbergs kavaj.
Då blir hans gester betydelsefulla. Men — observera noga! —
för att historien skulle kunna bli typisk finge den dämpas. Dessa
chefredaktörer och ekonomichefer skulle framstå helt otroliga,
därmed ointressanta och oläsbara om de kalkerades direkt från
originalen.
Den litterära formen är nödvändig om man vill begripliggöra
hur det är möjligt — ja, oundvikligt — att just dessa människor
handlar på just detta orimliga sätt och gör slut på den ena
tidningen efter den andra under det miljonerna rinner bort.
Reportaget klarar inte detta stora ämne. Det förblir
sensationellt, individuellt och otroligt även i Sörmarks yrkesskickliga
bearbetning. Bertil Nilsson är ämne till en stor episk roman.
Dock blott ämne. Ty nyckelromanen är oläsbar. Den blir ett
sämre reportage. Har alla reportagets nackdelar och inga av dess
fördelar. (Zachris är inte Geijerstam. Geijerstam var aldrig så
stor, så monumental som Zachris. Geijerstam var bara en
ointressant författare.)
Nu kan det sägas — den danske intervjuaren skulle sagt det
om han vore här och stode bakom min rygg — att just jag
”övergett” skönlitteraturen till förmån för reportaget; att jag
misstrodde konsten. Det är klart att jag misstror den borgerliga
konsten. Jag har skrivit det många gånger. Den är individuell. Den är
själfull. Den håller hand och gråter i hörn.
Den senborgerliga litteraturen är sentimental (vilket inte
hindrar att den kan vara cynisk eller kallblöt) och
sammanhangslös. Dess realism är den dåliga oändlighetens realism; en
detaljerad evighet av A som aldrig föder B från första till sista sidan.
Det är riktigt att jag skriver reportage när ämnet så kräver.
Artiklar när så behövs. Men jag kan inte finna att det är någon
form av askes. Tvärtom; jag vill inte sitta fast i någon
senborgerlig konstnärlighet. Jag ingår medvetet i en tradition. Har
förflutet och därmed framtid. Är en bland många. Inte ”mig själv”. Att
arbeta på Encyclopedien och skriva Jakob Fatalisten; Svarta
Fanor och Bland franska bönder. I den mån vi lyckas återvinna
mångsidigheten, bredden, intressena, då för vi traditionen vidare.
Då har vi sluppit ut ur konstnärlighetens fängelse.
Då verkar orden. Då är det inte längre så att vi ”har” läsare.
Naturligtvis är formen viktig. Det är därför jag inte försummat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
