Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de svenska ämbetsmännen utgjorde en avskärmad kast i
samhället.
Under de senaste tjugo åren har situationen förändrats något.
Antalet partianslutna socialdemokrater inom den högsta
förvaltningen har ökat. Nya rekryteringsvägar har öppnats. Nu kan man
göra partikarriär som Arne S. Lundberg. Men ingenting tyder på
att denna partikarriär förändrar den höga byråkratins
föreställningar om sig själv. Tvärtom, just Arne S. Lundberg är ett gott
exempel på hur den höga byråkratin förändrar medvetandet hos
den som ansluts till den. Den Gud ger ett ämbete ger han också
förstånd att sköta det, hette det. Arne S. Lundberg är ett
föredömligt exempel.
Den partikarriär som leder upp till de höga posterna inom den
svenska förvaltningen leder också bort från karriärens ursprung
— fotfolket inom partiet. Man kan iaktta detta på de
socialdemokratiska partikarriäristernas val av samätare. De upphör att
samäta med sin ursprungliga omgivning och börjar samäta inte
bara med sina nya ämbetskolleger — vilket ju är rimligt — utan
med representanter för den gamla adeln. Man kan ofta skilja en
hög ämbetsman som gjort partikarriär från en hög ämbetsman
som gått den vanliga vägen genom Uppsala eller Lund genom
att studera med vilka ämbetsmannen ifråga samäter. Den som
gjort partikarriären har ett finare samätningssällskap än den som
gjort den vanliga karriären. Man kunde säga att den
socialdemokratiske karriäristen behöver bevisa sin finhet under det att den
vanlige karriäristen bärs av övertygelsen om sin inneboende
finhet och därmed själv ger finhet åt dem med vilka han samäter.
Samma fenomen gör sig också gällande i valet av partner. Det
förklarar varför det har varit så tvingande nödvändigt för
partikarriärister som Sven Andersson och Gösta Netzén att vika ut sig
i den kolorerade pressen samman med sina nya
högrestånds-kvin-nor.
Det som nu präglar den höga förvaltningen är icke
”socialdemokratiska” föreställningar. Det är korporativa. I dessa nya
föreställningar har rasbegreppet ingen plats. Det behövs inte. Men i
en tidigare fas av byråkratins utveckling spelade rasbegreppet en
betydelsefull roll. De personer som uppträdde i studentvärlden
på trettiotalet hade fostrats för sin kommande uppgift som höga
svenska ämbetsmän, domare, professorer och diplomater. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
