Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett par dagar därefter började telefonen ringa. Man ringde ut
till mig inne från det litterära etablissemanget. Nu var kritikern
sårad. Det var synd om honom. Jag hade varit elak mot honom.
Han var en fin människa. Öm. Känslig. Skadad. Men jag var en
hård och ogin natur. Jag saknade nog kontaktytor. Jag borde ju
visa förståelse. Kritikern var ju bara full. Han blev alltid sådan
när han blev full. Jag var ingen riktig radikal; alla riktiga
radikaler har förståelse för folk som skadats av kapitalismen och blivit
sådana att de behövde resa kring i landet med taxi och knacka
på dörrar när krogen stängts för natten.
Senare har jag ofta tänkt på den kritikern och den
radikalismen. Honom bekymrar jag mig inte så mycket för. Om han
tvingas till insikt och sjukdomsmedvetande kan han ju få hjälp
och komma på fötter igen. Om han däremot fortsätter att mötas
av denna mjuka förståelse, då pajar inälvor och hjärna för honom
som för så många andra; men ingen fördömer honom och han får
samma vackra nekrologer som de andra. Vi författare får ju vara
fyllon.
Allt är inte guld som glimmar. Bakom etiketten: ”OBS!
GARANTI ÄKTA RADIKALISM GARANTI OBS!” döljer sig de
märkligaste fenomen.
Där finns folk som är radikala därför att de inte går till
tandläkaren; där finns folk som är radikala därför att de tror sig avlade
i vår ungdoms orgonlådor; där finns folk som är radikala därför
att de hänger oljemålningar i pannrummet; där finns folk som är
radikala för att de inte betalar skatt; där finns folk som är
radikala för att de inte läser böcker; där finns folk som är radikala
för att de supit sig samman med borgerligheten. Med åren har
jag blivit mycket trött på dem alla. Det enda de kan användas
till är att göra bok på.
Och den radikalism som blomstrar inom organisationerna
sedan! I trettio år har jag hört dem; folk som kan tala om stadgar
till dess de blir blåa i ansiktet men som inte förmår sälja en
tidning eller samla ett namn; folk som gripits av marxism-stencilism
och som kräver att alla organisationens pengar skall användas för
att köpa papper, stenciler, kuvert och frimärken åt dem och all
organisationens verksamhet skall ägnas studiet av deras stenciler.
Länge trodde jag detta skulle gå över. Men det gick inte över.
Under det åren drog förbi och blev till decennier kunde jag se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
