Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åren 1965, 1966, 1967 och 1968 skapade inte bara
medvetenhet hos många unga människor; de skapade också illusioner.
Dessa illusioner är farliga. Vi har rosor härute i slänten. När
solen skiner under senvintern blir det farligt för rosorna. Rosorna
kan väckas för tidigt. När årstidens normala köld åter sätter in, då
bränns de till döds. Under den verkliga våren får de inga ögon
längre. De spretar döda. Då får man ta seckatören och klippa
ned dem. Och då de döda grenarna därtill ofta är fulla med ägg
av ohyra komposteras de inte; de eldas upp. Det är därför det är
viktigt med granris i februari. Många intellektuella som väcktes
för tidigt sprack ut i revolt och brändes bort när kölden åter satte
in.
En folkets kultur; det är inte en revolt bunden vid ett årtal.
Den är varken anno sjutton eller anno sextioåtta. Den är heller
inte akademi eller kulturråd eller officiell institution eller tackar
mjukast för maten. Den behöver varken vara äran eller de stora
upplagorna. (Inom den berättar Freudenthal historier och
Heinrich Mann besiktigar tidsåldrar utan att de samtida tycks
beröras.) Men den vet — som Ola Hansson skrev — så innerligt fast
att andra skörda där vi har sått.
FIB/Kf nr 1 1973
Den tysta majoriteten
Denna nyårsnatt drömde jag om Stig Carlson. Han satt vid ett
runt bord och jag tror det var ekar och nykrattad grusplan
utanför de höga fönstren och det var sommar. Han satt framåtlutad
och skrev. Han skrev brev.
— Men du är ju död!
Jag var såpass upprörd att orden blev ljud i öronen och jag
skar upp till ytan och kunde inte somna mer och därnere bakom
mig i drömmen satt döde Stig Carlson och skrev brev.
Det blåser genom natten utanför fönstren och när jag undrar
vad han skrev ser jag åter hans händer hålla fram ett
maskinskri-vet papper. Händerna är tecknade av Durer. På papperet
flimrar bokstäverna så starkt att jag bara med möda kan konstatera
att han skrivit om Erik Blomberg. Utfrusen sade han, säger jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
