Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strindberg II: ”Tjänstekvinnans son” - Strindberg III: ”Det nya riket”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och som Gud (i historia) lära läsarna förstå hvad de läsa. Få
se!” (Brev till Gustaf af Geijerstam ca 13-3-86)
Men om Strindberg var en intellektuell så är det tveksamt om
de svenska litteraturvetenskapsmännen är det. Ännu har de i
varje fall inte skrivit en ordentlig bok om förhållandet mellan
Strindberg och Vallés och givit en förklaring till varför Strindbergs
självbiografi kunnat spela en erkänd roll i svensk litteratur under
det att Vallés självbiografi visserligen även den fortfar att spela
en stor roll men blott i den dolda, den icke erkända, litteraturen
i Frankrike. Det är en riktig fråga. Vilket frågan om Strindbergs
förhud sannerligen inte är.
Strindberg III: 33Det nya riket33
Nu är den klassisk. Nu anses den litterär. Nu kan till och med
barn i skolan få läsa ur den. Ja, det händer till och med att de
tvingas läsa stycken ur den. Men för nittio år sedan var ”Det nya
riket” en fruktansvärd skandal.
Egentligen är den fortfarande skandalöst rolig att läsa. Den är
alls inte fin. Frågan är om den ens kunnat desarmeras genom att
komma att kallas klassisk. Ännu 1943 viskade en dag en
skolkamrat i Bromma till mig att hans far berättat att Strindberg en gång
skrivit en så fruktansvärd bok att det egentligen var förbjudet att
läsa den. Detta intresserade mig. Jag trodde jag kände alla
Strindbergs böcker. Men någon sådan bok kände jag inte. Min
skolkamrat — som var från Värmland — visste dock att fadern
längst inne i garderoben hade volymen gömd i en skokartong.
Nästa dag hade han boken med sig till skolan. Det var ”Det nya
riket; satiriska skildringar från Attentatens och Jubelfesternas
Tidehvarf’ i Looströms gråa upplaga. Sliten och illa medfaren
efter att ha gått ur hand i hand från Åmål till Filipstad i sextio år.
Men nu, trettio år senare är den helt och anständigt klassisk.
Till dess man börjar läsa den. Den börjar med en skildring av
illusionernas dagar. De dagar om vilka Strindberg säger:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
