Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den troskyldige Delblanc
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
okunnigt och felaktigt och okunnigheterna är lätta att kontrollera.
Han framträder som om han vore en ny Tingsten som skulle
rensa upp bland det andliga ogräset. Men han är ingen ny
Tingsten. Han saknar dennes breda beläsenhet och när han tar fel så
kan han inte ta fel på så kunnigt sätt. Han tar bara helt
troskyldigt fel. Han tar kompendiefel kan man säga.
Det kan bli rätt så allvarligt. Vad han skrev om Boström och
Heiberg är kanske inte så farligt. Det verkar slarv. Allvarligt är
däremot vad han skriver om rasismens ideologi. Där visar han att
det inte bara är fråga om enkel okunnighet (1854—1859) utan
om en mer grundläggande felsyn. Den får konsekvenser som inte
de enkla slarvfelen och misstagen kan få.
Sven Delblanc behandlar de ideologiska föreställningarna som
om de satt uppträdda på ett snöre. Små runda tankar som kan
trilla fram mellan fingrarna en efter en till snöret tar slut och
den traditionen kan hängas upp på sin spik igen.
Sven Delblanc beskriver Vergilius som ”en chefideolog” för en
”rationalisering av aristokratin” där sjutton sekel och flera
samhällssystem senare ”Boulainvilliers uppträder ganska sent i denna
tradition”.
Det är den tillplattade historiesyn som gör det möjligt för
honom att ställa adertonhundratalets rastlöshet bredvid Ovidius
rastlöshet utan att se det specifika. Det är inte samma rastlöshet;
det är inte ens två punkter på någon rastlöshetens skala; det är
specifikt olika rastlösheter.
Det är denna brist på blick för det specifika som leder Sven
Delblanc till att om den stora debatten kring Boulainvilliers
skriva att denne:
”... han (Boulainvilliers) stryker tillräckligt mycket
pseudove-tenskaplig femissa på sina resonemang för att ge anledning till
diskussion under 1700-talet!”
Därmed stänger Sven Delblanc möjligheten för sig att förstå
debatten under den franska revolutionen. Hur legitimerade tredje
ståndet emigrationen? Hur legitimerade emigranterna sig? Såväl
Paris som Koblenz blir suddiga och han kan därför inte följa
debatten — bland annat just i ”Den onödiga samtiden” om hur
sedan rasbegreppet splittras och vänder — med social nödvän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
