Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ta tjuren vid hornen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nande ny folkbildningsverksamhet på ett märkvärdigt förstrött
sätt bemött den teoretiska kritiken av sitt arbete.
Också denna förströddhet och denna brist på intresse för att på
allvar ta itu med debatten bör undersökas. Också den är märklig.
Också den är en del av vår misär. Det är ju inte två frågor; det
är två sidor av samma fråga.
Jag vet ju varför jag inte alltid själv visat större intresse för
debatten. Den har tyckts mig ovidkommande. Frågorna har ju
sedan länge varit utdiskuterade; det hela har ofta synts mig vara
en repris på ett gammalt vänsterintellektuellt fiasko. Berlin år
1929 ligger begravt under historiens grus och aska.
Detta borde gjort mig mer misstänksam. Detta är en tid då allt
skall gå igen. I förorterna dansar åter bordsbenen och stampar
JA och NEJ. Nostalgin blommar i veckotidningarna.
Modeindustrin söker klä kunderna i tjugotalskläder. Vad är då naturligare än
att de vänsterintellektuella lockas med en revolutionär
spökpa-rad från tiden före den förra stora världskrisen? Allt går igen och
teorierna står upp. Men i likhet med de flesta bland oss
uppmärksammade jag inte riktigt detta fenomen.
Jag hade ju annat att göra. Det praktiska arbetet med att sälja
tidningar och delta i organisationsarbete; mitt skrivande; arbetet
med stora projekt som Balzac eller 1857 eller elvahundratalets
seende. Men bakom detta fanns också något annat; en känsla; en
övertygelse, som gör att jag ofta föredrar att vara förströdd för
att inte bli förbannad.
Men det är ingen privat känsla. Den är heller inte ny. Den är
typisk för många av oss under många generationer. Vi bör nog
dra fram den i ljuset. Jag tror den hämmar oss. Den hindrar oss
att se det verkliga skeendet och blir så också den en del av
själva den misär vi söker upphäva.
De rörelser för en folkets kultur som byggts upp under senare
år har inte varit könsbundna eller generationsbundna. De har
inte uttryckt en ungdomens revolt. De har omfattat såväl kvinnor
som män, såväl pensionärer som skolungdom. Men det är också
självklart att de flesta bland aktivisterna varit yngre. Så är det
alltid. Denna gång har majoriteten av aktivisterna fått sin
politiska skolning inom solidaritetsrörelsen för Vietnam. Utgående
från sina erfarenheter har de senare arbetat inom andra
organisationer och andra rörelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
