Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förenta Staternas imperialister fortfarande omtumlade efter sitt
nederlag i Indokina. Kissinger försöker återställa förtroendet för
Förenta Staternas styrka. Men just nu har Förenta Staterna ingen
fungerande ledning. Ford är svag och kongressen
handlingsförlamad. De sovjetiska ledarna söker därför flytta fram sina
positioner och på allvar ta upp kampen om makten i världen.
Kissingers politik blir då en politik liknande den som Ententen
en gång i tiden förde gentemot Hitlertyskland i Miinchen. Genom
eftergifter hoppas han få de ryska härskarna stämda till mildhet. I
Helsingfors accepterade han erövringen av Tjeckoslovakien och
genom Sonnenfeldt-doktrinen har Förenta Staterna accepterat
själva Bresjnev-doktrinen. Förenta Staternas politiska ledare har
nu genom Kissinger-företrädaren Sonnenfeldts tal om behovet av
”organiska” förhållanden i östra Europa givit de ryska härskarna
fria händer för kommande eventuella ingrepp mot Rumänien
eller mot ett Polen som slår in på en självständigare politik.
Men Förenta Staterna är fortfarande den ekonomiskt
mäktigaste. Dess imperialister har fått dra sig tillbaka från vissa yttre
positioner. Men den förvirring som tycks råda i Washington och
det damm som virvlar upp när de olika fraktionerna inom den
härskande klassen i Förenta Staterna strider om vem som bär
ansvaret för nederlagen bör inte få skymma det sakförhållandet
att Förenta Staterna nu strömlinjeformar sin krigsmakt och
strukturerar om sina strategier och därmed gör sig mer ”fit for
fight” som deras generaler uttrycker det.
De ryska ledarna begår nu samma fel i sin ohöljda krigspolitik
som Hitler en gång gjorde mot den dåvarande Ententen. När
Hider kom att angripa de dåvarande västmakternas mest vitala
intressen blev kriget verkligt och Munchenpolitikern
Chamber-lain fick lämna plats för Churchill och Hiders tusenårsrike kom
inte att uppleva sin trettonde årsdag ens. Om de ryska ledarna
fortsätter den inslagna vägen kommer detta obönhörligen att leda
till att män som Ford och Kissinger hyvas över bord och Förenta
Staterna går i krig.
Krigsrisken blir med varje dag allt mer överhängande och de
två supermakterna är båda lika blodtörstiga, lika hänsynslösa, lika
förbryterska i sin inbördes kamp om världsherraväldet.
Men det är ju inte så att folken utgör en passiv världsmassa som
låter herrarna forma sig hur som haver. De två supermakterna
har i sina egna ögon blivit allt mäktigare och den nyss avlidne
ryske marskalken Gretchko började i sin begynnande senilitet till
och med tro sig oövervinnelig; men det som verkligen hänt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
