Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
da och Lektyr beror inte bara på att jag finner dem komplettera
varandra i allmän flummighet och bristande moral (som avigan
och rätan på samma liberala elände) utan på att de redovisar liv
utan passion.
Visst är frågorna politiska och visst lägger vi medvetet fast de
normer som är oss lämpliga; men det rör sig inte om något slags
sällskapslek eller om att tala ut och förstå och känna gemenskap
eller ens att vara kåt. Det rör sig ju om de allra innersta
drivkrafterna bakom vår existens. Jag känner ingen som kunnat gå genom
detta liv utan att uppleva passionen - både som lidande och
hänryckning. Om detta hade den jungfruliga Emily Bronté i
”Blåst” (”Wuthering heights”) betydligt mer att säga än de erfarna
redaktörerna på DN och Lektyr.
FiB/K nr 16 1977
Men Hans Ericson har ju rätt!
Gunnar Nilsson talade om ”ståndrätt”. A-pressen skrev om hot
mot den demokratiska arbetarrörelsen. Massmedia var enhälliga i
sin fördömelse. Transportarbetareförbundets kongress
uppträdde - menades det - vanhedrande, omänskligt, despotiskt.
I svenska massmedia har Hans Ericson framställts som hotet
mot demokratin personifierad. Han är en pamp. En boss. En
propp. En stropp. Han är hämndgirig, hänsynslös, saknar
mänsklig medkänsla. Därtill är han underklassigt fet.
Jag känner inte Hans Ericson. Jag har aldrig träffat honom. Jag
har ingen åsikt om hans personliga egenskaper. Mot hans
politiska hållning och fackliga verksamhet har jag däremot kritik. Han
är gråsosse. Som sådan är han medansvarig för en politik som satt
den svenska arbetarklassen på pottan.
Hans Ericson drev en felaktig politik inom sitt förbund när det
gällde storavdelningar. Mot honom hade Hamnarbetarförbundet
rätt. Hans Ericson har heller långt ifrån varit den förhandlare han
utges för att vara. I jämförelse med Gunnar Nilsson kan han
naturligtvis sägas vara en bättre förhandlare. Men den
jämförelsen säger inte mycket. Det är bara för LO-medlemmarna att titta i
plånboken och tänka efter.
Hade jag varit medlem i Transport hade jag med säkerhet
befunnit mig i opposition. Men om jag som oppositionell medlem
i Transport också varit delegat på kongressen nu i somras då hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
