Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lade, borgerligt demokratiska stater i Andra världen (Japan,
Västtyskland, Sverige och så vidare) vilka kallas terrorister menar
att de är politiska. När de grips och döms kräver de att behandlas
som krigsfångar. De hävdar att de tillhör vänstern. De ger sig
själva ståtliga och vackert klingande benämningar som ”Röda
armé-fraktionen” eller ”Röda armén”.
Men varken deras organisationsformer eller deras ordval och
manifest är politiska. De påminner snarast om dem hos italienska
banditti eller indiska dacoiter. Men likheten är skenbar.
Banditti i södra Italien för hundra år sedan eller dacoiter i
Indien än i dag rekryterades från utsugna fattigbönder i ett
sönderfallande feodalt samhälle. De kan ses som för-politiska uttryck
för social revolt. (När fattigbönderna senare på olika sätt
organiserar sig politiskt blir banditerna följdriktigt banditer - rent
kriminella och reaktionära gäng.)
De terrorister det nu gäller i Andra världen är inga utsugna
fattigbönder. De är havererade akademiker, misslyckade
studenter; deklasserade småborgare. Trasbourgeoisie.
Varken idémässigt eller klassmässigt tillhör de vänstern. De vill
utöva välgörenhet mot sig själva på det arbetande folkets
bekostnad, för att tala med Marx. Kapa åt sig en bit av den samhälleliga
rikedomen utan att själva utföra ett produktivt arbete. Detta
rationaliserar de till vänsterfras.
Dock: vänstern är inte en sinnesstämning eller ett påhitt. Själva
ordet kommer i politiskt bruk 11 september 1789 när det franska
nationalassembleet delar sig i ”vänster” och ”höger”. Efter
femhundra år av hårda strider går då det franska folk för vilket
denna vänster var det politiska uttrycket mot seger. Efter den
segern delar ”folket” sig i klasser men striden fortsätter.
Än i dag kan orden ”vänster” och ”folk” begagnas. Nu är det
sedan mer än ett sekel arbetarklassen och dess bundsförvanter
som driver historien framåt. Utanför och mot detta folk finns
ingen vänster.
De som politiskt företräder denna verklighetens vänster kan stå
till vänster eller hålla till höger. Vi som står till vänster kan
företräda åsikter som ännu omfattas blott av en försvinnande bråkdel.
Men vi kan aldrig föra en politik riktad mot folket. En
vänsterpolitik mot folket är en självmotsägelse.
Den som inte erkänner att folket är den drivande kraften i
historien och att arbetarklassens befrielse är - och måste vara
-dess eget verk kan aldrig höra hemma inom någon ”vänster” eller
någon ”socialism”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
