Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de marxism arbetar de snävt grupptaktiskt. För dem blir
säkrandet av vpk:s parlamentsrepresentation eller det litteraturpolitiska
spelet kring erövrandet av den ena eller andra akademiska eller
redaktionella befattningen åt de egna vännerna viktigare än
politikens innehåll och de stora frågorna. Det är kanske riktigare att
säga att de utnyttjade den debatt Pierre Daix öppnade ... de
deltog inte. Nu när han ställer de avgörande frågorna tiger de. Ty
det är nu taktiskt att tiga om Sovjetunionens ockupationsregim i
Tjeckoslovakien.
Vem är då Pierre Daix?
Född 24 maj 1922 i Ivry-sur-Seine. Aktiv ungkommunist. Aktiv
i den kommunistiska motståndsrörelse som tog upp kampen mot
ockupanterna redan året innan Hitler anföll Sovjetunionen. Som
fånge i Mauthausen var han en ledande kader i den illegala
kommunistiska organisation som samlade fångarna och med iskall
och medveten politisk disciplin förmådde föra en framgångsrik
kamp mot fascisterna inom detta dödslägers murar. De
vapenlösa; de utsvultna och till döden vigda besegrade de väpnade
härskarna genom organisation, medvetenhet, disciplin. Efter
befrielsen var han sekreterare åt de Gaulles kommunistiske
rust-ningsminister Tillon. Därefter placerade partiet honom som
chefredaktör för den progressiva kvällstidningen ”Ce soir” och sedan
som chefredaktör för den inflytelserika kulturtidskriften ”Lettres
Francaises”.
Han är essayist och kritiker och ännu för några år sedan
hyllades han som banbrytande marxistisk teoretiker även i DDR. Han
lämnade dock Frankrikes kommunistiska parti vid 52 års ålder år
1974 efter trettiofyra år i partiets tjänst.
Hans politiska självbiografi är innehållsrik. På 472 tättryckta
sidor beskriver han inte bara en privat utveckling; han ger en
typisk bild av vår generation. De frågor han ställer är inte bara av
intresse för oss som tillhör samma generation och för vilka hans
beskrivning av medvetenhetens seger över barbariet i
Mauthausen varit bestämmande för vår inställning till det sant heroiska; de
frågor han ställer blir de typiska frågor som växer ur vår
generations erfarenheter i Europa. Alltså inte blott de genomsnittliga
och taktiska som kan ställas på Aftonbladets eller Ny Dags
kultursidor.
För mig personligen är upplevelsen att läsa honom mycket
märklig. Dels för att han ur ett något annat perspektiv skildrar
vissa personer också jag samarbetat med och därmed ger
förklaringar till olika politiska sidofrågor jag undrade över på femtio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
