Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
munisterna svek. De Gaulle tog ledningen.
Men så var det ju nästan i alla våra länder. Och det ohyggliga
som Daix beskriver är att det i Tjeckoslovakien blev just de
kommunister vilka tagit upp kampen som sedan blev dömda till döden
av de lojalt passiva. Och den brutale Novotny som i Mauthausen
plågat sina medfångar steg till ledningen för partiet och landet.
Folket ville socialism i februari 1948 men det blev Novotny som
kom till makten. Det var sådana maktbesittare som kallade på
Sovjetunionens ockupationsarmé 1968.
De kommunistiska partierna i Europa var arbetarpartier.
Medlemmarna var patrioter i franska revolutionens mening. Men de
förhindrades att utföra sin historiska uppgift och efter kriget kom
en period av blodiga utrensningar i de länder som sades vara på
väg att bygga socialismen.
I Sovjetunionen tycktes partiet kunna svänga på klacken och
ändra klasskaraktär över en natt och ur det kommunistiska partiet
som en gång varit Lenins kom ett fascistiskt härskarparti fram.
Vilken roll spelade då egentligen apparaten? Hur kan det komma
sig att de enda partier som lyckades utföra sin historiska uppgift
var just de partier som inte kontrollerades från Kreml. Och när
Pierre Daix påpekar att om Frankrikes kommunistiska parti
kommit till makten då hade Tillon stått inför rätta i en falsk
process ... då förklarar detta också varför dagens kommunistiska
parti i Frankrike leds av en person som inte deltog i kampen mot
ockupanterna utan arbetade åt dem. Frivilligt står det i papperen.
Själv hävdar Marchais att det bara var ofrivilligt. Det förklarar
också varför det omskrutna ”vänstersamarbetet” i Frankrike bröt
samman så fort ledningen i Kreml kommit fram till att en
eventuell sådan fransk ”vänsterregering” skulle kunna få för Kreml
negativa konsekvenser i Östeuropa. Samma apparat behärskar
fortfarande Frankrikes kommunistiska parti. Hellre sviker den
sitt folk och sina väljare och sina medlemmar än den fortsätter en
kurs Kreml har fördömt.
Man kan kämpa för sina åsikter inom ett dåligt parti. Man kan
föredra att välja det eländiga för att inte få det katastrofala. Man
kan också gå samman med kristna och judar och muslimer och
andra fast man anser sig veta att deras tro bara är hjärnspöken.
Man kan samarbeta med syndikalister och socialdemokrater och
liberaler fast man menar att deras politiska föreställningar är
förvirrade. Men det finns avgörande frågor som inte tillåter
någon tvekan. En sådan var hållningen till Hitler under kriget. Då
fanns folk som var hitlerskt ”antiimperialistiska” ifråga om Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
