Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagsadventister, utan gör det oförblommerat och utan dimridåer.
I Amerika behövs det inga dimridåer av det slaget, det
amerikanska ordet ”demokrati” är nämligen för en amerikanare synonymt
med plutokrati, dock utan det senare ordets affektbundna ovilja.
Och vad kan man för övrigt vänta sig av en stat som fortfarande
styres efter nästan samma principer som när den grundlädes av
en handfull slavägare med ett outsägligt förakt för pöbel och
massa. George Washington var ingen demokrat, alls inte, det är
endast i jämförelse med honom som Thomas Paine, den
revolutionära högerborgaren och sjuttonhundratalsliberalen, framstår
som en så röd, hetsande och farlig typ.
Visserligen började miljonärerna redan efter börskraschen
flytta bort från sin speciella gata 5th Avenue. Stämningen i
Amerika var spänd under depressionens första år och Roosevelt fick
gå fram med hartassen och hölja de värsta kräftsåren och
pesthärdarna med vackra fraser och affärsmässiga förkortningar. Det
passade inte längre att pråla så väldigt med sina miljoner. Det
gjorde sig inte längre att ha en gata med palats på palats.
Miljonärerna och storkapitalet slank runt hörnen in på de stilla
sidogatorna 70th Street och gatorna däromkring. Eller också klättrade
dom in i de väldiga hyreshusen vid Park Avenue och Riverside
Drive. Depressionen tog Amerika hårt, det var inte längre så lätt
att tala om att varje skoputsare hade en miljon i ränseln, det var
inte längre så lätt att från sina balkonger påpeka för pöbeln att det
var deras bristande duglighet, deras bristande framåtanda, som
gjorde att dom svalt. Nej det behövdes andra åtgärder. Och det
blev andra åtgärder. Spriten släpptes loss. Kyrkorna skrudade sig
återigen i slitna trasor och lät gud kravla i rännstenen för att
övertyga massorna om att kyrkan alltid varit, alltid är och alltid
kommer att vara deras trognaste värn mot våld och orättvisor.
Roosevelt tilläts bygga en förvaltning av fina förkortningar och
drastiska åtgärder. Även om det skulle kosta några miljoner
dollars så var det bättre än att dingla från lyktstolparna, eller att bli
dränkt i tjära och rullad i fjädrar.
Men i staden gick arbetet vidare. Wall Street, som hämtat sig
efter börskraschen jobbade lugnt i papper och valutor.
Storbankerna skötte sina löpande ärenden och legenden om skoputsaren
och miljonen började återigen att spridas, sakta, sakta men den
spriddes. Inte undra på heller, det är alltid svårt för ett folk att
mista sina kära illusioner, judarna och dom kristna rullar sig
fortfarande i stoftet för herren Jehova, engelsmännen talar
fortfarande om civil liberties, fransmännen om liberté fraternité ega-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
