Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mellan arbetspassen. (Gör tankeexperimentet att Sverige återgick
till 12 timmars arbetsdag och avskaffade semestrarna men behöll
det nuvarande tempot i arbetet; arbetarklassen skulle dö ut under
loppet av några decennier.)
Dessa reformer (olika i olika länder men i stort av samma
karaktär) har ofta genomförts mot enskilda kapitalisters intresse
-men de har legat i kapitalistklassens gemensamma intresse för att
bevara och öka arbetskraftens produktivitet och därmed den egna
profiten.
Att inse detta är inte att ”angripa reformerna”. De är samtidigt
resultatet av arbetarklassens långa kamp. Men man måste se deras
dubbla karaktär, inse att de inte löst och inte kan lösa de
grundläggande konflikterna i samhället.
2) Imperialismen kan muta vissa skikt. Den gör det. Men den
kan inte muta hela arbetarklassen. Det framgår av vad jag tidigare
sagt. Viktigt är att komma ihåg att denna tanke om den ”mutade
arbetarklassen” används på två sätt:
Dels för att försöka splittra och skapa fientliga motsättningar
mellan studenter och arbetare. Dels för att försöka ge vissa
arbetare en föreställning om att det skulle ligga även i deras intresse
att folken i Asien, Afrika och Latinamerika förtrycks.
Den tillsynes humanitära propaganda som kommer från
Ärkebiskopen om att den svenska arbetarklassen skall sänka sin
standard till förmån för de ”fattiga folken” och den tillsynes
revolutionära propaganda som kommer från vissa s k socialistiska
grupper om att den svenska arbetarklassen lever oförtjänt gott är
sällsamt sammanfallande. Men nu är det så sällsamt att de inte
bara sammanfaller sinsemellan utan även sammanfaller med vad
Arbetsgivareföreningen säger. Då blir sällsamheten genast
mindre sällsam.
Bland dem som följer ärkebiskopen finns flera hederliga
människor som ärligt upprörs över att folken i Asien, Afrika och
Latinamerika förtrycks. Bland dem som går på den s k
revolutionära linjen finns flera hederliga ungdomar från olika miljöer som
ärligt menar att de ställt sig på de förtryckta folkens sida. Det
gäller att visa dem att de fått konstigt sällskap. Man utnyttjar deras
ärliga upprördhet i falska syften. Den frågan löser man med
diskussion och studier.
Men de som medvetet driver denna propaganda gör det inte
tillfälligt. Att gå emot arbetarklassens och det arbetande folkets
intressekamp och att gå ut till folk och säga att de måste bereda sig
på ”onda dagar” och att de bör sträva efter ”onda dagar” försva-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
