Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Naturligtvis kan man kritisera solidaritetsarbetet i Sverige. Det
måste finnas mycket att kritisera. Ingen av oss kan se tillbaka på
hela det egna livet och säga: ”Jag har alltid haft helt rätt.” Den
som på allvar sade så måste behandlas som mindre tillräknelig.
Detsamma gäller rörelser. Det har varit fel och misstag i
solidaritetsarbetet i Sverige. Arbetet har ju utförts av levande människor.
Inte av gudar. Inte av ofelbara. Men dessa års praktik har
samtidigt visat att solidaritetsarbetet gjort betydelsefulla framsteg; att
det varit en av de stora massrörelserna i vårt land.
Solidaritetsarbetet har blivit av stor politisk betydelse och gett ett kraftfullt stöd
åt de indokinesiska folkens kamp.
Kritiken och självkritiken är nödvändig eftersom vi både som
individer och inom grupper ständigt begår misstag. En sådan
kritik är till fördel för arbetet. Att slå ifrån sig och mena att man
alltid haft helt rätt är till nackdel för arbetet. Men en kritik som
blir helt fientlig, en kritik som angriper hela arbetet, en kritik som
dömer ut vad som görs, till vilkens fördel är den? En sådan kritik;
en som tar upp enkla och konkreta frågor för att sedan vrida över
dem till öppen fientlighet och så spränga enhetsfronten i
solidaritetsarbetet visst är den till fördel. Inte till fördel för de
indokinesiska folken dock. Den är till fördel för Förenta Staternas
imperialism. Det ligger i dess intresse att solidaritetsarbetet försvagas.
Det finns en gammal och välkänd taktik för den som får i
uppdrag att spränga en organisation. Tag upp de fel och misstag
som begåtts och begås; angrip dem ständigt, ständigt, ständigt.
Blås upp; gör dem till huvudfrågan. Tag fasta på personliga
särdrag hos välkända personer inom organisationen. Alla
människor har sina särdrag. Ingen lever med änglavingar. Förstora
dem; tala ständigt om dem; sök svärta ner dessa personer så
mycket som möjligt. Angrip dem också på ett sätt som inte kan
besvaras: ”Jag frågar: Har Andersson slutat piska sin hustru eller
inte. Svara ja eller nej. Jag bara frågar. Jag frågar: Har Pettersson
slutat förskingra ur kassan ännu? Jag bara frågar. Jag bara frågar.
Jag har rätt att fråga. Ja eller nej.” De av oss som varit med i
organisationsarbete några decennier känner igen dessa metoder.
De yngre bör lära sig känna igen dem. När denna kritik uppstår
bör man alltså även då fråga sig: Till vilkens fördel?
Nyss använde jag orden ”som får i uppdrag att spränga en
organisation”. Att jag använder just det uttrycket beror på att jag
anser att svaret på frågan: Till vilkens fördel? är så entydigt och
klart att det är nödvändigt att inse att Förenta Staternas
imperialism inte stillatigande har låtit solidaritetsarbetet för Indokinas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
