Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 Lotsen och hans hustru.
närmaste by till sin hjälp. Under wintern och sommartiden knöt
han nät och tillwärkade allehanda fiskredskap, men om
jordbruk brydde han sig ej. De små åkerlapparne, som hans far i
yngre år hackat upp mellan stenarne, lågo nu alldeles
wanwårdade. Ewert Eriksson tog hällre om hösten sin lätta slup och
seglade inåt, tils han nådde de förmögna bondgårdarne, hwilkas
bördiga fält frodades ända ned till stränderna. Där tillbytte
han sig mot penningar eller saltad strömming, hwad han kunde
behöfwa i säd och potatis. År efter år kom och for han så och
folket kände honom alla så wäl, flickorna tykte också, att han war
en bra ståtlig karl, men han såg inte åt dem engång och syntes
aldrig fara i giftastankar. En enda fans det ändå, som wiste,
hur det såg ut i lotsens innersta hjärtekammare och denna enda
war Gullranda husbondens yngsta dotter Klara, en wacker
sexton års flicka, med hår så brunt som ljungen i skogen och ögon
klara som himmelen en sommardag. Hon tänkte på honom så
mången stund och aldrig war hon gladare än när hon såg Ewert
Erikssons båt lägga till wid strandbryggan. För ingen människa
talade hon ändå om sina tankar, utan gömde dem så tyst, tils
den dagen då lotsen skulle säga ut, hwad som låg honom på
hjärtat, ty det wiste hon att han skulle göra.
Det war en solig wårdag, han kom igen med förlig wind
i slupens hwita segel och den gången hade han ett owanligt
ärende; han gick raka wägen till Gullranda husbonden själf
och begärde af honom den wackra Klara till hustru.
Fadern stod såsom slagen af blixten öfwer en sådan
djärfhet och wille knapt rätt förstå, hwad lotsen sade, men, då denne
för andra gången upprepade sin begäran, tillade han hotande:
„Om inte husbonden ger mig den, som jag will hafwa, till hustru,
så seglar jag omkull på hemwägen och det blir er skuld”. Bonden
blef skrämd, ty han war en fredlig man och wille ingalunda
hafwa en medmänniskas död på sitt samwete och det wiste han,
att hwad lotsen engång lofwat, det skulle han också hålla.
Således beslöt han sig då med detsamma och gaf honom flickan i
Guds namn. Det war så med Ewert Eriksson, att hwad han
riktigt på allwar wille, det fick han alltid; han war så märkwär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
