Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lotsen och hans hustrut. 13
Klara en warm tröja och knöt en röd ylleduk om hufwudet.
Efter några minuter war Klas tillbaka med ett litet skrin under
armen och båda twå gingo ned till stranden. Det war ett
mycket wackert månsken och sjön låg spegellugn; bakom udden
syntes tydligt masterna af det stora skeppet, det kunde knapt
räcka mer än tjugo minuter att ro dit ut och tillbaka igen,
tänkte Klara, när de satte sig i en liten lätt ekstock och lade ut
från land.
Snart woro de långt borta, men uppe wid stugan syntes
i detsamma en lång, mörkklädd karl, det war lotsen. Han
hade utan att råka någon af de utsända matroserna, wandrat
hemåt och kommit förbi fönstret just innan Klara och Klas
Holmen begåfwo sig bort; det war ljust inne i stugan genom
elden, som brann i spiseln, så att han tydligt kunde se, hur de
stodo där och språkade ifrigt med hwarandra. Han blef då
nästan såsom tokig af swartsjuka, wred sina händer och bet ihop
tänderna så att det knakade i dem; utan att röra sig blef han
stående på samma ställe, men när de kommo ut för att gå till
stranden, gick han bort i skuggan så att ingendera märkte honom.
Först då båten war ute från land, gick han såsom nämdt fram
och öppnade stugdörren, men det war med dödsångest i
hjärtat; ty i sin blinda oro trodde han nu bara att Klara farit
bort med Klas Holmen för alltid. Inte en minut tänkte han
på, huru otrolig en sådan tanke war, utan där stod han och såg
på elden och slog sig för pannan, som om han ej wetat till sig.
I detsamma konmo emellertid matroserna och woro glada
att ändtligen träffa på lotsen. Ingen tid war att förlora. Ewert
Eriksson hann därför blott släcka elden, taga på sig sina
reskläder och följa med de twå främmande. Stugudörren läste han
noga fast, men tog ej nyckeln med sig, utan stack den bakom
dörrtröskeln såsom de alltid brukade, då huset war tomt.
Ut till det för ankar liggande fartyget, kunde man komma
på twänne olika wägar, antingen genom ett smalt och grundt
sund, eller öfwer den öppna fjärden förbi udden. Matroserna
med sin djupgående kölbåt, wågade sig icke in i sundet, utan
höllo upp mot udden; Klara åter, som hade blott en liten ekstock,
tog den kortare wägen genom sundet och sålunda kom det sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
