Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lotsen och hans hustru.
15-det war bara så illa, att jag ej hann tillbaka, innan du reste,
men det har jag nu suttit och sörjt öfwer ända sedan dess“.
„Den som will, må höra på Klas Holmens lögner
ochdina med, jag är icke den mannen, det må du weta och säger du ett
ord till och gör dig oskyldig, så kör jag dig på dörren, det må
wara natt eller dag“.
Klara blef wycket skrämd, ty så ond hade lotsen
ännualdrig warit; men som hon nu förstod, hwarför han war det
och wiste, huru orätt han hade, tröstade hon sig med sitt rena
samwete och tänkte, att, om han fick wara litet i ro, skulle hon
nog få tillbaka sin gamla makt öfwer honom.
Hon teg därför stilla, började laga till kwällswarden och
sysslade som om alt warit som wanligt. „I morgon blir
alt bra igen“, tänkte hon om kwällen, men flere dagar gingo
om och lotsen förblef lika mörk och tyst. Det blef Klara
slutligen altför swårt och slutligen frågade hon wänligt, om de nu
alltid skulle wara så owänner i sitt eget hem, de som woro man
och hustru och lofwat inför Gud att älska hwarandra. „Det
löftet har jag inte swikit“, sade hon trohjärtadt, „du kan lita
på mig Ewert“.
Men nu bröt lotsens wrede ut i ord, som gjorde
Klaraskinder hwitare än snön, som föll därute; alt, som han tänkt och
tänkt på i dagar och weckor, kom nu fram och hwad än Klara
sade till sitt förswar, stod han fast wid sitt. De måste nu
skiljas, sade han till slut, han skulle föra henne tillbaka till
Gullranda; om hon wille eller inte, så skulle alla få se att han,
Ewert Eriksson, icke war att leka med.
Han war hård som en sten, hans olyckliga misstankar hade
nästan rubbat hans förstånd, ty så kär höll han Klara att
minsta tanke på, att hon numera icke brydde sig om honom, kom
lotsen, så stark han war, att darra som ett löf i höststormen.
Det war nu engång så, att Ewert Eriksson icke war lik någon
annan hwarken i glädje eller i sorg.
Det war tunga weckor, som man och hustru nu
genomlefde. Lotsen talade sällan och äfwen Klara war mest tyst, ty
hon hade nu lärt sig, att hennes makt öfwer mannen war slut
och att ord tjänade till ingenting.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
