Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lotsen och hans haustru. 19
däremot hade, blott för en förflugen tanke, warit grym och hård
mot henne, mer än som kunde utsägas.
Ängerns allra bittraste kwal öfwerföllo honom nu, så att
han kastade sig ned bredwid den döda och wred sig som en mask
i stoftet. Så blef han i flere timmar, men sedan reste han
sig upp, tog mössan på hufwudet och begaf sig skyndsamt bort.
Det syntes nu på honom att han fattat ett beslut och så war
det äfwen. Han gick till pastorn i församlingen och berättade
ufförligt alt som händt och huru det warit mellan honom och
Klara hela hösten; till sist yttrade han: „Tror herr pastorn, att
jag kan få lida wärldsligt straff, lif för lif, heter det ju och
jag är wisst orsaken till hennes död?”
Pastorn såg länge på honom med allwarliga blickar.
Slutlisade han: „Stackars wän, jag ser att du nu gärna skulle lida
till kroppen för att döfwa själens kwal, men något wärldsligt
straff kan du ej få; må Gud i himmelen styrka dig att bära
ditt eget samwetes dom, så wisst som Han förlåter för Kristus”
skull, en ångrande syndare.
Med hufwudet böjdt mot jorden och lutande som om någon
kastat en tung börda på honom, tog lotsen farwäl af pastorn
och gick bort såsom en man, som wet att solen inte mer har
något sken för honom.
Under de följande åren blef den olycklige lotsen skydd och
hatad af alla människor, emedan folket enwist påstod, att han
tagit lifwet af sin hustru. Småningom började man dock att
tillilka känna medlidande med honom, då man betraktade hans
bleka, afmagrade ansigte och det gråhwita håret; han såg ut
som en åldrig gubbe och mången tänkte att hans sorg war större
och bittrare än någon människa kunde förstå.
Ensam satt lotsen år efter år i sin ensliga stuga, band
sina fisknät och hörde, huru stormen om hösten for hwinande
förbi. Så satt han också en mörk nowembernatt, då han
genom stormen tykte sig höra en klagande människoröst. Han
lyssnade en stund för att bli riktigt säker på sin sak, och skyn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
