Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nickdockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
baren. Var det inte sorgligt? De stackars
människorna, de sörjde så.
Jag blev mycket lgdsen — det gjorde mig så
ont att tänka på den muntra, vänliga lilla
kvinnan, som hade mist sitt barn. Jag funderade
på att fråga glassdrottningen efter adressen
och när begravningen skulle bli — kanske
madame Léon skulle sätta värde på om jag
skickade en krans. Men jag visste inte hur det
brukas i Paris vid sådana tillfällen, och jag
kom mig naturligtvis inte för att göra
någonting åt det.
En vecka därefter såg jag madame Léon på
gatan. Hon gick på motsatta trottoaren — i
en ny morgonrock, svart- och vitrutig. Jag
sprang över till henne:
»AÅh, madame —
Hon tog den hand jag sträckte fram:
»Ä, god dag, fröken — ni har hört det? —
Ja, det är så sorgligt —
Hennes röst var lugn och mild som alltid.
Men den glada klangen var borta — till den
grad borta att det var omöjligt att tänka sig
att den någonsin funnits. Och medan jag såg
312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
